Charles Bradley, helt enastående
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Charles Bradley

Peace & Love 

Betyg: 9/10

Säg den soulsångare som inte har levt ett hårt liv? Charles Bradley är i alla fall inget undantag. Han föddes 1948 i Gainsville, Florida för att sedan flytta till Brooklyn. Där levde han under större delen av tiden på gatan. Via ett välgörenhetsprogram tog han sig därifrån, utbildade sig till kock, och började laga mat i storkök. Musiken fick komma i andrahand. Att han hade en gudabenådad röst visste han och hans kollegor men turen var inte på Charles sida. Bandmedlemmarna kallades in till det pågående Vietnamkriget och världen skulle få vänta ett tag till på Bradleys röst. Efter många år och mycket resande, och mycket sorg(Charles vaknade till polissiren en dag och fick höra att brodern skjutits till döds) fann han Thomas Benneck, sångare och gitarrist i The Bullets. Den yngre musikern blev rörd av Bradleys historia och insåg samtidigt att denna man var född till att underhålla.

Och det är han. Som den legend han kunde blivit så mycket tidigare om bara hade han haft mer tur introduceras han av en konferencier.

” Ladies and gentlemen, Mr Chaaaaaaaarles Braaaaaadley!”

Detta är något utöver det vanliga. Från första början ger Bradely allt, verkligen allt, av sin själ och sitt liv. Han vet konsten att krossa hjärtan och samtidigt hela dem i det följande andetaget. No Time for Dreaming innehåller så många fantastiska spåra att jag inte vill lista vilka han gör bäst. Jag riskerar att tappa bort mig i superlativen men detta är bara så innerligt. Det märks att Bradley är så oerhört tacksam för varenda minut i strålkastarljuset, varenda välförtjänt minut. Inte bara har han en röst så mångsidig att den slår an varje nerv, han har också ett fantastiskt tajt band.

Trots att spelningen är knappa timmen går Bradley av scenen för att byta till en röd kostym med sina initialer skrivna i glitter på kavajslagen. Han tar detta på allvar, han har lärt sig ta chanser och vet att varje sekund – även på en festival i Sverige – är viktig.

 

1962 hände något som för en gångs skull var positivt i Bradleys liv. Han fick se James Brown på The Apollo.

Det påverkade honom så mycket och han begav sig genast hem för att träna på Browns alla shownummer. Bradley slänger ner mikrofonstativet för att snabbt dra upp det med sladden och falla ner på knä. Då är den som bäst. Då är det inte bara musik. Då är det predikan av kärleken. Och Bradley är något mer. Kunde inte fler ha vallfärdat?