Charles Bradley
Mejeriet, 16/10-2013

Soulälskare av alla åldrar har samlats för att se Charles Bradley And His Extraordinaires på Mejeriet ikväll. Bandet, sju mannar starkt för dagen, inleder de två första låtarna utan kvällens huvudperson på scen. Med publiken lagom uppvärmd skuttar Mikey D bort från sin vanliga orgelposition för att agera hypeman åt vad som komma skall. Är vi redo för ”The Screaming Eagle Of Soul”, undrar han? Jag tror att vi är redo för The Screaming Eagle Of Soul. Ut vandrar en stolt, 65-årig Bradley – komplett med både skor och smokingjacka i gyllene paljetter. Hela lokalen lyser upp.

Det är från första stund omöjligt att värja sig för den där rösten. Så fyllig och desperat. Han och bandet jobbar igenom valda delar av skivorna Victim of Love och No Time For Dreaming i tre kvart, tills det att en av gitarristerna går fram och säger något i örat på Bradley. Mannen för kvällen dansar sin väg ut backstage med höfter lena som kokt spaghetti. Jag tror ingen missunnar honom en liten paus för att vila stämbanden. The Extraordinaires tar ingen time-out däremot, utan fortsätter lika piggt och synkat som innan. När jag hör vad bandet har i åtanke för oss spricker mitt leende nästan i kanterna. En smått fantastisk cover på Del Shannons klassiker Runaway utgör en perfekt segway in till konsertens andra halva.

Så var det dags igen. Charles Bradley spatserar ut i ny smokingkavaj med inget under. Laddad till tårna. ”Are you enjoying yoselves?” raspar han fram ett par gånger. Resten av spelningen är en uppvisning i showmanship. Bradley dansar som man inte gör längre. Han knyter nävarna, sträcker ut dem i sidan och skriker ut sitt hjärta som en nykläckt fågel. Mellan sina mässande soulnummer blir han tilldelad en theremin – världens läskigaste instrument – som han spelar på med hjälp av metallen i sitt bling. Detta, i kombination med de aldrig sinande robotrörelserna, gör alla på gott humör.

Bästa låtarna för kvällen är Strictly Reserved For You, How Long och tidigare nämnda Del Shannon-cover. Trumpetaren på vänsterkanten gör sanslöst bra ifrån sig och belönas välförtjänt med ett par solon fler än övriga bandmedlemmar. Överlag en mycket varm konsert. Charles Bradley är så vid liv att det smittar av sig. Ta chansen och se honom när ni kan, det är en ynnest att få uppleva en sån här röst under sin livstid.