Ibland kan det tyckas som att självbetitlade album syftar till en kreativ svacka – det finns så många ord i världen och om man har lyckats förlösa ett album ter det sig inte alltför omöjligt att man också kan komma på en titel till detta. I Charli XCX fall står dock titeln för något annat. Samtidigt som den engelska stjärnan har förändrat sig, låter hon mer som sig själv än någonsin tidigare på sitt tredje album.
Charlotte Aitchison har i ett flertal intervjuer beskrivit sig själv som en självdiagnostiserad workaholic (hon är trots allt en millennial) och alla hennes otaliga projekt är hennes vittne. Till detta regnar det dessutom ständiga uppdateringar från hennes diverse sociala medier som vittnar om ytterligare en oändligt massa material som ligger och gömmer sig i någon hårddisk någonstans. Att hon fortsätter att pressa ur sig låtar som oftare än inte går åt olika håll, och utan att upprepa sig, är smått otroligt.
Till stor del beror det på hennes konstanta samröre med det kreativa musikkollektivet PC Music, men också på Aitchisons absoluta fingertoppskänsla när det kommer till att samarbeta med samtidens intressantare artister. Dorian Electra är en, cupcakKe en annan. På Charli är dock samarbetena på en sammanlagt lägre nivå än det senaste mixtapen Pop 2. Detta är inte helt underligt, de båda utgivningsformerna har olika konnotationer till sig, och Charli håller sig mycket riktigt inom ett traditionellt albums ramar.
Det är en osedvanligt enhetlig bild som Charli XCX presenterar här. Den glitchiga popen finns kvar, men har till viss del fått lämna plats för en ny mognad. Under albumets sololåtar är det en mer kontemplerande Charli (XCX charli!) som träder fram och Thoughts leder denna skara. Här illustreras en frustrerad Aitchison som kör runt i Hollywood medan självtvivel haglar i samma takt som oönskade telefonsamtal. Det låter nästan som en beskrivning av en Lana Del Rey-låt, men brittiskans tunga syntar och röstförvrängare gör det tydligt vem som är avsändaren. Också i Silver Cross återfinns en ny sida av Charli – här är det en sällan skådad omhändertagande Aitchison som syns, en behaglig omväxling från den som hela tiden skyr funktionell kärlek. Samtidigt som hon sjunger ”Got me so overprotective it’s true / Feel like I would jump off buildings for you” stegrar sig syntarna och fram träder en 90-talspopdänga förklädd i 2020-talets produktioner.
Det är ständigt dessa två starkt kontrasterade bilder som hittas hos brittiskan. Hon är ömtålig och vältrar sig i känslor ena stunden, samtidigt som hon den andra dansar på ett bord med en molotov i handen. I sällsynta fall kan en låt befinna sig mellan dessa två läger. Blame It On Your Love/Track 10 är ett exempel på detta, och existerar i sin ursprungliga form redan på Pop 2. Där är den sannerligen mer experimentell och framförallt mer personlig, men på Charli har hon gjort om den till en banger om att vara en fuckboy, vilket är en bedrift i sig. Det är dock på Shake It som essensen av Charli XCXs artistskap kommer fram, och då är hon knappt ens med själv och sjunger. Det är i stället Big Freeida, cupcaKke, Brooke Candy och Pabllo Vittar som står för de förtjusande rapraderna. Det är som att gästartisterna är gjorda för att samarbeta med varandra och Charli – inte en enda textrad känns överflödig och den ena överträffar den andra. Höjdpunkten är givetvis cupcaKkes inledningsvis viskande rap som sedan övergår i hennes sedvanligt lika explicita som delikata ord.
Det är så att man smått undrar om det ligger någon sanning i Aitchisons helgonlika posering på albumomslaget. När Fergie sjöng ”I’m so 3008 / You so 2000 and late” var det ingen som gick på det, men när Charli XCX däremot avslutar sitt album med 2099 känns det inte helt otroligt att det är någon gudomlig plan som satts i rörelse. Huruvida hon är från framtiden eller inte låter jag någon annan svara på, men tydligt är att det är dit hon siktar. Charli är långtifrån det mest futuristiska som Aitchison har släppt, men det är på långa vägar hennes bästa album. När engelskan med sin karaktäristiska autotuneröst förklarar i Next Level Charli att ”I go fast and I never look back” så övertygar hon. Om Charli XCX kör bilen gör det inget om den kraschar eller flyger över hustak – för att citera den ikoniska Vroom Vroom: ”Let’s ride”.