Avalon

Charlotte Gainsbourg
Roskilde, 4/7 – 2018

Publicerad: 5 juli 2018 av Hugo Gerlach

7

“Look, if you had, one shot, or one opportunity / To seize everything you ever wanted – one moment / Would you capture it? Or just let it slip?”

Jag ser Eminems sista minuter på typ femhundra meters avstånd. Jag hör frågeställningen. Ser den som en uppmaning. Ett “en sån här chans får man bara en gång i livet”-moment. Jag suckar, släpper Tuborgen och sparkar till den så att det regnar ljummen öl över danskar som inte bryr sig. På Avalon spelar Charlotte Gainsbourg.

Med sitt urstarka fjolårsalbum Rest i ryggen har hon en färsk och fantastiskt välskriven popskiva att basera sin midnattsspelning kring. Hon öppnar med kombon Lying With You och Ring-a-Ring o’ Roses – två spår som båda har en väldigt drömsk aura, som Gainsbourg tillsammans med sitt starka liveband ger en långt mer bombastisk inramning. Stundtals är hon själv inte scenens huvudperson, utan överger ibland sin plats bakom pianot och tar en plats i bakgrunden. Det fungerar oftast väl, då bandet är tight och upplägget genomtänkt. De analoga syntarna i bakgrunden är inte bara dekorativa, utan justeras frekvent och pricksäkert.

 

  • Sylvia Plath-hyllningen Sylvia Says får en funkigare framtoning, basgången lyfts fram centralt i mixen och tempot höjs flera steg. Jag påminns om Chvrches spelning på Arena för två år sedan: en alldeles för preppy syntpop som rör sig i ESC-träskets periferi. En obegriplig körning från bandet gör illusionen komplett. Lyckligtvis är den kortvarig, endast där och under pampiga Paradisco problemet är som tydligast. Bandet återgår snabbt till ett mer rimligt arrangemang. Oftast så känns deras förflyttningar mellan de blinkande fyrkanterna rimliga: att de öppnas upp, bryts ner och sammankopplas på nya sätt speglar bandets dynamik där de rör sig mellan instrumenten på scen.

    Mot slutet spelar hon en nedtonad och oväntad cover på Kanye Wests Runaway. Ett avskalat arrangemang med Gainsbourg och ett piano gör att den egentligen inte tillför låten så mycket nytt, i stället tappar den sin raka frustration och ärlighet. Hennes viskande sång gör att den nästan blåser bort i publikbruset. Avslutande och kontroversiella Lemon Incest, som hon gästade sin pappa Serge Gainsbourg på som trettonåring, framförs närmast pliktskyldigt, och får sätta punkt för en välregisserad spelning. Som helhet absolut ett uppköp från den carpe diem-osande snubbrap jag övergav.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2540 [name] => Charlotte Gainsbourg [slug] => charlotte-gainsbourg [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2541 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 2 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 250 [filter] => raw ) )