Om du hade lyssnat på Cheatahs utan varken sammanhang eller någon slags information, hade du förmodligen trott att det var ett bortglömt shoegazeband från 90-talets mitt. Eller kanske ett nutida coverband vars repertoar enbart består av Rides mer obskyra låtar. Men, se där har du fel. Det Englandsbaserade bandet är nämligen högaktuella med sitt andra album Mythologies.
Trots den relativt mediokra kritik som Cheatahs självbetitlade debutalbum erhöll verkar musiken nu fortsätta på ungefär samma spår. Ett sound där melodierna drunknar i skränigt lo-fi och distade gitarrer. Endast vissa nyanskillnader på Mythologies visar på året som har gått sedan Cheatahs. I några av låtarna på Mythologies, däribland Signs to Lorelai, kan influenser av det som kallas beach goth uppfattas, alltså en likgiltighet i texterna och nynnande melodier som sätter sig i hjärnan. Dessa influenser kan i sin tur härstamma från bandets USA-turné med surfrockbanden Wavves och FIDLAR. Själva försöker Cheatahs få till den där peppande och samtidigt deppiga känslan i sina låtar, men lyckas inte riktigt såsom nyss nämnda band har gjort. De pigga melodier som finns i vissa av låtarna försvinner ändå ner i bandets fuzzgitarrer.
För Cheatahs verkar snarare satsa mer på kvantitet än kvalitet. De har varit aktiva med täta låtsläpp, speciellt de senaste åren, men hade nog tjänat på att bearbeta sina låtar mer och försöka komma med något nytt. Få låtar bandet skriver står ut och spåren på Mythologies är inget undantag. Här, som på tidigare släpp, finns samma gitarrtoner som tycks hålla sig kvar lite för länge och Nathan Hewitts sång är minst lika apatisk som innan.
På en skiva med 13 låtar finns det dock något guldkorn. Mysteci har en svävande och väldigt harmonisk känsla i sig och man får lite strandfeeling. Tyvärr blir låten också undantaget som bekräftar resten av den svidande kritiken. Skivan känns helt enkelt lite ihophafsad. Detta förstärks ytterligare då Mythologies utåt sett verkar ha ett tema eftersom att namnet är taget från Roland Barthes bok om symbolik och moderna myter, men detta är svårt att uppfatta. Då sången är lika elegant som musiken (det vill säga inte ett dugg) tar texterna mycket liten plats och symboliken som förmodligen gömmer sig bland låtarna försvinner.
Mythologies är alltså varken något spännande nyskapande eller briljant klassiskt, utan snarare hamnar skivan i något slags mellanfack. Shoegazescenen Cheatahs så gärna vill tillhöra var aktuell för 20 år sedan och det är tvivelaktigt om de som band hade varit några att räkna med ens då.