Det skulle vara lättare att lokalisera Atlantis än att försöka definiera Chelsea Wolfe vid en enda genre. Hennes hybrid mellan folk, doom metal och goth har både frälst lyssnare inom alla dessa spektrum av musik, men också förbryllat dem i jakten på en övergripande term för att beskriva henne. Användare av Last.fm och Sputnikmusik har totalt gett upp och gett henne taggen ”experimental” medan medlemmar på Rateyourmusic envisas med att använda vinnaren av världsmästerskapet i krystad genre – ethereal wave. Förvisso kan den appliceras oproblematiskt på band som Cocteau Twins eller Siouxsie and the Banshees, men täcker inte Wolfes eklektiska sound.
Efter att ha flörtat med både stoner och sludge metal på Apokalypsis, men även avgett elektroniska vibbar på Pain Is Beauty skulle det kännas naturligt om nästa steg för Wolfes varumärke vore en expedition till ett ytterligare outforskat musiklandskap, men istället har hon tagit essensen av sig själv och låtit den blomma ut till den svarta ros som döpts till Abyss. Skivan har låtits influeras av hennes sömnparalys hon lidit av under skrivprocessen och därav gjort narrativet personligt i både lyrik och instrumentation. Som om den vore producerad av minnesfragment från hennes egna sängbundna panik.
Även om tematiken ofta känns dystopisk eller avgrundslik finns det någonting hemtrevligt med Abyss – mycket på grund av folkinfluenserna som ligger och ruvar i bakgrunden. Iron Moon och Crazy Love är båda spår där det bekanta mörkret gifter sig med ett ljus och skapar ett fantastiskt par, som passar perfekt för en nattpromenad under gatlyktorna eller när du känner för att grilla marshmallows på en kyrkogård. När Wolfe blir som mest graciös har hon ändå alltid mord i blicken, som under Survive eller Maw, där hon lyckas lura in lyssnare med stämningsfull sång och stormiga gitarrspår för att sedan svälja en levande likt en siren.
Abyss är helt enkelt en simpel, men effektiv skiva. Det sker aldrig någon distraherande experimentation, utan Wolfes signatursound är cementerat i varje låt och formar en tjock blodröd tråd längs de elva spåren. Att det är hennes mest centrerade och enhetliga verk hittills är givet, men det är dessutom hennes mest självsäkra. Som den svårdefinierade artist hon är måste frestelsen att sträva mot nya genrehorisonter varit enorm, men lyckades istället skriva ett album som representerar henne bättre än någonsin. Inte bara har hon slutat bära slöja på scen, men den har även lyfts musikaliskt. Det är först nu vi ser henne på riktigt.