Chelsea Wolfe
Stockholm, 8/6 – 2017

Chelsea Wolfe blir bara bättre för varje skiva hon släpper. Med 2015 års otroliga Abyss visade hon att hon inte bara spelar folk med metal-inslag, utan att hon helt och hållet kan anamma genrens tyngd och mörker och således forma det till något alldeles eget. Om hennes tidigare skivor upplevdes bäst ensamt på sitt rum, låg Abyss kraft i hur den i stället krossade alla intima väggar och tvingade en ut i världen.

Kompat av ett svartklätt band äntrar Wolfe scenen klädd i vitt. Trots att mycket av senaste albumets styrka låg i tillägget av flera instrument och bandmedlemmar är valet av kläder ändå en tydlig markör på att denna kväll handlar om henne. Det var inte heller länge sedan Wolfe enbart uppträdde med en slöja över ansikten och hon har själv erkänt att det finns vissa aspekter av liveframträdanden som hon inte känner sig bekväm med. På Kraken upplevs ingen av denna nervositet, och fokus får inte misstas för nerver när Wolfe förkroppsligar det buller av mörker och distortion som genomsyrar lokalen.

Den studsande och metalliskt kyliga synten i Feral Love inleder kvällen och vi bjuds på något som är aningen mer massivt än studioversionen. Detsamma gäller Pain Is Beauty-singeln We Hit a Wall, som tack vare bandet gör den redan tunga låten blytung – publiken är ett hav av rock’n’roll-tecken. Trots att bandet skapar en ytterligare dimension till låtarna så är det ändå Wolfes röst som är showens mest gripande element. Precis som på skivan ligger Abyss styrka i spänningen som uppstår mellan de tuggande och råa instrumentella komponenterna och Wolfes otroligt vackra och sorgliga stämma. Iron Moon, Dragged Out och Survive blir alla fantastiska exempel på låtar där det instrumentala bara finns för att få Wolfe att framstå i sin fulla potential. Bandet är blixtar och åska runt klipptoppen som Wolfe själv står på och vrålar från. Trots att sången av och till försvinner bort i det redan kaotiska ljudet så är det grundpelaren som alla låtar vilar på. Bandet i sig är även fantastiskt att titta på, och de är minst lika duktiga musiker som Wolfe. Trumspelet är konstant imponerande, trots hur avskalat och återhållsamt det är – varje slag är där av en anledning. Även ljudteknikern, som står och headbangar minst lika mycket som publiken medan han drar på rattarna, är ett nöje att titta på.

Setet består främst av låtar från Abyss, och alla gör sig lika bra live som på skiva. Tyvärr uppstår långa pauser mellan låtarna vilket får en att då och då försvinna från det mörker hon skapar. När de bästa låtarna har spelats igenom utannonserar hon att en ny skiva är klar (!) och spelar därefter tre nya låtar i rad. Det är ett rätt märkligt beslut att inte ha blandat dem in i setet – även om låtarna är på samma nivå som de andra tappar det lite av det momentum som, trots pauserna, finns. Men det är smådetaljer som inte sårar helheten allt för mycket, och inbitna lyssnare jublar konstant ändå. I allt distorterade mörker som hon skapar finner vi leenden och människor som pustar ut i lättnad när de blickar upp mot scenen – åtminstone är vi här tillsammans i abyssen. Mörkret är inbjudande.