Trots att det finns många (kanske för många) i världen som sysslar med just den musik som Cherry Glazerr gjort sig kända för, så finns det inga just som de. Sedan början av gruppens karriär har Clementine Creevy bankat ut ett hål i jordens musikmedvetande och befäst det med flagga där en brinnande BH än i dag sakta svajar i vinden.
När gruppen (vars enda kvarstående originalmedlem är Creevy) släppte Had Ten Dollaz 2014 var det med befriande slackiga ljudbilder som de skapade sig ett namn. Den garagerocken har levt kvar hos dem som ett välbehållet arv, trots den tid som gått sedan dess. Till viss del har det blivit förfinat – speciellt på föregående albumet Apocalipstick fick varje instrument ta sin rättmätiga plats – men alltjämt med samma fuzzdränkta gitarrslingor. På senaste Stuffed & Ready är dock skillnaden mellan det mjuka och hårda tydligare än någonsin. Redan på första singeln Juicy Socks visas kontrasten i Creevys växlingar mellan följsamt plock och viskande sång till stampande ackord och uppmanande befallningar. De flesta låtar följer någon liknande mall och kanske att ett ökat fokus på gitarren, som nu helt bestämmer riktningen för låtarna, beror på Sasami Ashworths bortfall från bandet. Ashworth gått vidare till en lyckad solokarriär, men hennes fina melodikänsla är saknad. Detta har resulterat i Stuffed & Ready rent ljudmässigt låter mer konkret än tidigare, och kanske till viss del också mer förutsägbart. Särskilt tydligt märks det här av i bandets KEXP-framträdanden 2017 och 2019. På Apocalypstick erbjöd gruppen en quirky indierock helt omedveten om sig själv, medan den i dag har blivit mycket mer försiktig.
Vidare märks även en skillnad av i texterna. Creevys individualitet och hennes egenskap av galen Los Angeles-bo har alltid fått hennes texter att ta de underligaste (och härligaste) vändningar. Det har skrivits sånger om skräpfolk och ostmackor och det har gjorts med självreflekterande ironi. På Stuffed & Ready finns främst det självreflekterande kvar. Visserligen hittas inslag av satir också: i Daddi låter Creevy sig underordnas någon snubbe i verserna för att sedan skratta åt honom i refrängerna. Ett ängsligt ”Who should I fuck daddi” följs upp av ett förbannat ”Don’t hold my hand / don’t be my man” och sångerskan förklarar i en intervju hur hon ville hantera knepiga (makt)relationer med låten. Det är intressant, för även om singeln har en glimt i ögat är den också en analys, och detsamma kan sägas om många av de andra låtarna. I samma intervju förklarar nämligen Creevy hur albumet är en beskrivning av att växa upp, och att hantera samhället som en vuxen människa. Även om artisten inte för alltför länge sedan blev helt myndig enligt det amerikanska systemet, är det med en ny slags mognad som Creevy tar sig an livet och inte har den kommit utan extra kostnad. Ensamhet, som på förra skivan i Only Kid on the Block beskrevs som ”Why can’t I be alone”, har nu blivit till ”I don’t want people to know how much time I spend alone” på Self Explained.
Den här nyansen kanske inte märks av direkt vid första anblicken på låttitlarna – namn som Stupid Fish, Wasted Nun och Juicy Socks skriker Cherry Glazerr – men den finns där under. På två år har Cherry Glazerr snurrat ett ytterligare varv på musiken de gör och ger oss på Stuffed & Ready något nytt förklätt i något gammalt. Kanske är Creevys modesta analyser inte lika slagkraftiga som tidigare urartade utläggningar, men de visar på att gruppen är här för stanna – även om de kanske behöver växa in i denna nyfunna roll lite till.