Azalea
Christine and the Queens
Way Out West, 10/8 – 2019
Publicerad: 11 augusti 2019 av
Freja Wehrling
Efter att ha stått och blivit halvt dränkt framför Amason känns de ljusblå hålen i himlen som ett bra tecken inför Christine and the Queens. När hon sedan intar scenen med ett entourage av dansare och festivalens största leende på läpparna känns det ännu bättre.
Fransyskan har gjort sig ett namn med sin souliga, franska pop och imponerande liveshower, och inte heller i kväll tycks hon göra någon besviken. Oavsett hur blöt och trött publiken är, rycks de ändå med av den energi och genuina spelglädje som strålar ut från scenen. När Girlfriends funkiga toner tar vid, är det en mjukstart på vad som senare ska bli en fullkomligt extatisk spelning. Det är med en smittande självsäkerhet som Chris (som artisten vill att vi ska kalla henne) och hennes dansare lever sig in i låtens trånande text – och detta är bara början.
Det är ett genomgående tema hela spelningen att showen får ta stor plats bortom musiken – något som Chris bär upp på ett minst sagt övertygande sätt. Tillsammans skapar hennes personliga mellansnack, dansen, explosionerna och konfettin ett safe space – helt i linje med att hon beskriver sin musik som freakpop. Hela konserten bygger på att både hon och människorna som tittar på henne ska få göra vad de vill – som en småskalig och städad musikalisk backanal. Det är inte bara att hon själv strålar sig i sin excentricitet och optimistiska syn på livet, utan hon nästan förväntar sig och uppmanar publiken att göra detsamma. Dansarnas och artistens egna överdrivna ansiktsuttryck och närhet till varandra får en att glömma bort att man trots allt befinner sig i jantelagens epicentrum. Hennes spelning sveper som en våg över Azaleascenen och drar med sig alla närmast scenen i samma hänryckta stämning.
-
-
Konserten som hela tiden ger adrenalinpåslag går i skarp kontrast med fransyskans texter och med hennes mellansnack. I texterna är ångest ofta närvarande och det är tydligt att musiken är ett av botemedlen mot detta (dans är det andra). I pauserna får vi dessutom ta del av Chris uppväxt och hennes avsky mot det som ska kallas för normalt. Hon berättar att ett eget artistnamn som alias var en del av hennes revolution mot det, och inför Tilted pratar hon också om hur hon med denna låt vill säga ”fuck the norm”. Vi är ju alla lite snea. Genast skapar hon en mycket mer övertygande catchphrase än festivalens ”dare to care” även om de visserligen syftar på olika saker. ”Fuck the norm” har dock slagkraft nog att leta sig in i minsta utrymme precis som hon åsyftar. Tillsammans med detta budskap är Tilted ödmjukt omskakande och återigen får artisten hjälp av sina fantastiska dansare för att amplifiera låten.
Samma gäller för The Stranger, och här uppförs en mäktig föreställning där dansarna utstrålar samma aggression som låten urartar i. Hon skapar hela tiden små föreställningar i den stora, och både Goya Soda och Doesn’t Matter ackompanjeras av hjärtekrossande solodanser. Att försöka separera dansen från artisten är både onödigt och omöjligt – hon existerar i skärningspunkten mellan de båda.
Detta visas det prov på mot slutet av spelningen, när Chris vill att vi ska släppa loss häxan i oss med hjälp av dans. Det låter himla flummigt, men längst fram framför scenen blir det verkligen en dansföreställning sällan skådad på Way Out West. Hennes absoluta livsglädje och naturkraftsliknande energi lämnar ett tydligt avtryck, och när hon går av från scenen känns det som att det aldrig kommer att tyna bort. Det är inte bara urkraften som hon rör sig med som stannar – också den livssyn som skapar konserter som denna fastnar. Det är nog precis det som är meningen.
-
