Lite mindre än ett år efter att Christopher Owens och hans Girls släppt en av 2011 års absolut bästa skivor i Father, Son, Holy Ghost splittrades bandet plötsligt i somras då Owens hoppade av. Owens lovade då att vi snart skulle se ny musik från honom och sedan dess har många av oss, väntat med spänning. I oktober kom Here We Go, första spåret från hans 28 minuter långa solodebut Lysandre – som nu till slut är här i sin helhet.
Fans av Girls kommer utan tvekan att känna igen sig, även om musiken både är mjukare och mer professionellt arrangerad än vi vant oss vid. Owens röst och låtskrivartalang är intakta, och alla de som berörts av hans texter hos Girls kommer utan tvekan att känna igen sig här. Inramningen är dock lite annorlunda, och Owens tar hjälp av vad som ibland närmar sig en hel orkester, komplett med saxofon, stråkinstrument och bakgrundssångare.
Det är nästan så att arrangemangen och de adderade musikerna tar fokus från vad som i grunden är en samling väldigt starka låtar. Tillsammans med den varma och i sjuttiotalsinspirerade MOR-produktionen gör detta att Lysandre ibland är farligt nära intetsägande soft rock. Tur då att Owens har ett fantastiskt öra för melodier och att han är en mästare på att förmedla känslor genom sin röst; lycka, osäkerhet, kärlek – något som han visar på i bland andra Here We Go och Everywhere You Know.
Det vore alltför enkelt att kritisera hans texter för att vara naiva och bara kretsa kring ett ämne – kärlek – men som Owens själv sjunger i Love Is In The Ear Of The Listener; ”well, you can roll your eyes at whatever you chose to / and it’s really all up to you”. Musik är något väldigt personligt, och det finns en del man (alldeles korrekt) kan kritisera med Lysandre, men musik handlar inte så mycket om perfektion som om att beröra lyssnaren.
Det är precis vad Lysandre gör och den är ytterligare ett bevis på Owens, när han är som bäst, hör till sin generations absolut bästa låtskrivare. Kanske till och med den bästa för de som uppskattare hans vision av världen. Sammantaget är Lysandre en bra skiva, om än något ojämn och överambitiös tematiskt sätt – men när Christopher Owens bara låter sig vara sig själv blir det väldigt väldigt bra.