Chvrches, Field Day, 25/5-2013
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Field Day är en masochists festival. Endagsfestivalen i London ligger på ett enormt fält i Victoria Park. Nio scener används och ofta pågår det någonting på dem alla, samtidigt. Potentiellt sett kan det alltså finnas nio band man tycker om som krockar med varandra under en och samma tidsperiod. Man kan tycka att det låter som en överdrivet uppmålat scenario men gillar du en av Field Days bokade artister är chansen mycket stor att man gillar väldigt många fler, vare sig man hört dem innan eller ej. Det finns en klockren röd linje som löper genom varje scens uppställning. Således finns det ofta ett stråk av förtvivlan i blicken när den bestämt sig för att låsa in siktet på just den artisten. Problemet är detsamma som många unga upplever vårt samhälle i övrigt: valmöjligheterna och friheten är så stor att det istället slår bakut.

På den stora tältscenen Laneway (nästan varje scen är omgiven av ett tält) – som musiksajten Last.fm presenterar – uppträder många av de band som nyligen slagit igenom på allvar och som är i uppstarten av sina karriärer. Artister som Savages, Django Django, Daughter och, inte minst (eller ok, jo kanske), Chvrches framför sina nya eller kommande låtar inför en trendkänslig publik som valt ut sina dyraste kläder till dagen i ära.

Den skotska electropoptrion Chvrches går på Laneway vid den otacksamma tiden 14:00 och är det första vi hinner se på grund av ett försenat Göteborgsflyg under morgonen. Deras debutalbum är planerat till september men flera av spåren finns ute genom singlar, sessions eller konsertvideor. Kanske har de haft så mycket att göra att de inte hunnit förbereda sig ordentligt, man kan i alla fall inte klandra Chvrches för att ha en överarbetad liveshow. Utan ljus, storbildsskärmar eller försök till någon form av scennavigering blir det mest som att stå och stirra in i en vägg tillsammans med några tusen pratigt uppsluppna åskådare. De inleder de med sin äldsta låt, Lies, och axlar därefter den tunga uppgiften att försöka fördela sitt outigivna material på ett sätt som ändå får publiken att inte tröttna. Hur de löser det? De bara kör – Lungs, Gun, Night Sky, EP-besvikelsen Now Is Not the Time, BBC Sessions-favoriten Science and Vision radas upp och det är väl inte det mest genomarbetade upplägget jag sett. Science and Vision lyfter inte alls på samma sätt som här och hade behövt ett starkare ljud att driva fram med.

Det blir lite av en transportsträcka till de välkända hitsen Recover och The Mother We Share. Då vaknar alla till, folk kastar sig upp på varandras axlar och sträcker upp nävarna i luften. Kanske borde man gått till Bugged Out!-scenen istället. Eller Red Bull Music Academys tält eller huvudscenen eller sett How To Dress Well eller…