Clap Your Hands Say Yeah – Hysterical

Clap Your Hands Say Yeah, Hysterical

Betyg: 6/10

Bästa spår: Misspent Youth

Den spontana känslan är att Clap Your Hands Say Yeah mår alldeles för bra just nu för att göra musik. Allt som tidigare insveptes av en mörk aura och hade förmågan att trollbinda den allra tappraste romantikern är nu mest ett eko av någonting vi hört så många gånger tidigare. Fantasilöst men ändå stilrent likt svärmorsdrömmen The Killers. Alla problem i världen är lösta och Brooklyn-bandet ler hjärndött mot kamerorna. En illusion. Det är en illusion!

Börja ta droger, skjut någon, gör vad som helst, bara ni slutar vara så förbannat glada. Det är ju då ni är som bäst. Och det är just det som oroar mig så mycket. Att indie-rockarna faktiskt låter otroligt bekväma. För det råder ingen tvivel om att Hysterical är en snygg platta rakt igenom. Ett sound som dansar i den röda trådens tecken och varvar upptempo och snyftande med oerhörd precision. Låtar som gör sig bra både på valvakan och i den missanpassades sovrum. Och Misspend Youth utstrålar faktiskt det där sentimentala djupet som jag längtat så mycket efter, det är bara i en form som inte riktigt känns helt rätt. Det känns för enkelt på något sätt. Som om den var hämtad ur instruktionsboken för tårdrypande ballader om hur det är att vara ung.

Den spontana och konstnärliga galenskapen uteblir till förmån för ett snyggt paket. Det ligger rätt i tiden, och är en väg många tar. Den är enklare, men plastigare och mer förutsägbar. Jag vill bli överraskad. Blås omkull mig, berör mig på ett sätt som framkallar underklädes-dans hög på koffein och med drömmar om att någon dag själv skapa någonting liknande. Kanske är det jag som är kräsen, men Alec Ounsworth och hans medhjälpare framkallar inte dessa känslor hos mig utan förblir bara ett band i mängden.

För att understryka lite vad jag menar rekommenderar jag er att titta igenom The Wires tredje säsongsavslutning för trettonde gången och när dina bekanta stormar in med frågor och uppmaningar som ”Vad fan håller du på med? Du har ju tittat på det där tusen gånger!” eller ”Lägg ner nu” kompenserar du dina anhöriga genom att ”bara” lyssna på Solomon Burkes Fast Train i hopp om att du ska framstå som lite mer human. Det är den känslan jag alltid söker. Det är orättvist att ha denna måttstock i tanken, men det är också svårt att låta bli.