Glädjen, den skramliga och lekfulla, från första albumet är borta. Med större förväntningar på denna tredje skiva på lika många år så har ett mörker som innan var image nu blivit en femte medlem. Och vad finns det att inte tycka om i tonsatt överdoserande i ångest och självömkan? En fråga som efter att en genomlyssning inte har ett självklart svar.
Att producenten Steve Albini hjälpt både Pixies och Nirvana är uppenbart redan innan jag får det bekräftat. Den skitiga och otroligt rena ljudbilden bespottas av Dylan Baldis spruckna och hesa stämma i inledande No Future/ No Past. En distad gitarr och en monoton dystopisk bas hjälper honom tonsätta sin underbara självförbränning.
Låtarna utvecklas till slamriga uppgörelser dessa tre komponenterna emellan. Ibland blir det hela till en utdragen drönare som i den råa Wasted Days.
En enkel instrumentation och struktur till trots så känns det för opretentiöst och ärligt för att fnysas åt. Inledningen är för bra helt enkelt. Då är man som bäst, då skär varje ton igenom huden och lämnar ett angenämt infekterat sår. Nej, problemet som jag smått ovilligt erkänner efter den förödande inledningen ligger i att man avbryter oljudssymfonierna till förmån för något som mest låter som blöjpunk från ett inskränkt college. Först obemärkt som om det inte kan uppfattas av de blåslagna trumhinnorna så märks de allt mer tydligt. Tendenser kan hittas i över hälften av låtarna och gör mig lite orolig, jag vill ju inte ha några färgglada plåster eller desinfektionsmedel – jag vill ha misär. Men trots att just denna typ av kommersiell radiorock som smyger sig in stimulerar mina kräkreflexer så inser jag till min förvåning att jag är överseende. I vilket annat fall som helst så skulle detta ha inneburit en snabb verbal dekapitering. Men jag har en liten teori om att man kan se Attack on Memory ur två helt olika perspektiv, det gäller bara att ställa in sig själv – på eller av. Och i skrivande stund så är detta en skränig, medvetet opolerad post-punk pärla. Our Plans räcker som bevis, lovar.
Jag sätter punkt här, innan jag ändrar mig en 56:e gång.