Cloud Nothings
Stockholm, 19/5 – 2012

Dryga halvtimmen sena ställer sig Cloud Nothings på scen, skruvar lite på sig själv och stämskruvarna. Sedan drar de igång med ett påträngande noise intro som allt eftersom övergår i senaste skivans inledningspår No Future, No Past. Jag själv och flera andra i publiken blir lite chockade över hur högt de spelar. Ljudet på Fotografiska är knivskarpt volymen till trots, och det är också lokalens största tillgång. I övrigt känns kvartetten lite malplacerade på den här scenen. Även om snygga bilder projiceras i bandets ansikten och på väggen bakom gör lokalens ljusa belysning och relativt höga tak att det aldrig riktigt blir så intimt och svettigt som det kan bli på exempelvis Debaser Slussen. Publiken står också med ett fåtal undantag väldigt stilla och stirrar, ett fåtal ser nästan förfärade över ljudbilden som bandet målar upp.

Bandet gör sitt yttersta och bjuder på en stundtals fantastisk show. I inledande No Future, No Past får jag väldiga math rock vibbar och de skräniga gitarrerna och bultande trummorna påminner mig om ett Polvo i högform. I följande Fall In flörtar man snarare med shoegazen, både till musiken och hur medlemmarna beter sig på scen. Med trummisen Jayson Gerycz som undantag så ser vi sällan bandets ögon, vi ser ofta ryggar, stängda ögon eller hur de stirrar ner i marken – eller på sina skor.

När de lite senare i setet bjuder på Separation, en av bandets helt instrumentala låtar, är det uppenbart att de anammat ett lite tyngre sound för sina livespelningar. Det är dock när sångaren Dylan Baldis använder sin säregna röst som det är som absolut bäst. 90-talet gör sig påmint i No Plans, och jag relaterar till Seattle-emons pionjärer i form av odödliga Sunny Day Real Estate. Det är kanske aldrig särskilt komplexa texter, mycket av Cloud Nothings briljans ligger i deras simpla texter och medryckande hooks, men lo fi-attityden finns där. Visserligen är senaste skivan mörkare och tyngre än deras tidigare alster, vi finner inga Power pop modeller som i Heartbeats. Faktum är att spelningen består uteslutande av låtar från senaste skivan, vilket är lite synd.

I Stay Useless har man dock en av årets absolut starkaste låtar och den gör sig ännu bättre live. Att en av verserna hamnar på fel ställe stör inte det minsta, utan bidrar snarare till den energiska showen. Det är en extremt samspelt samling amerikaner vi ser på scenen. Det slutar precis som det började, i ett dryga kvarten långt noise rockigt wall of sound.

När bandet sedan tackar för sig och börjar plocka med instrumenten tar jag tillfället i akt och byter några ord med sångaren Dylan. Efter lite allmänt prat om spelningen nämner jag att jag varit bosatt i bandets hemstat Ohio, tar följande konversation tar plats.

– Oh, really. Did you visit King’s Island (nöjesfält) and the Rock & Roll Hall of Fame?

– Yeah, or just briefly to the Hall of Fame.

– Well and now you’ve seen us. So you’ve seen everything Ohio has to offer then.

– There’s more to Ohio than that, no?

– Haha, perhaps.. what would that be?

– Corn. A crapload of corn.

– Haha, indeed.