“Every record is just learning to be better at everything I do”, skulle kunna vara öppningsrepliken i en tonårsbok likaväl som första voice over-repliken till en quirky indiefilm. Citatet härstammar dock från en intervju med Dylan Baldi – grundaren, sångaren och gitarristen i Cloud Nothings – inför bandets senaste album Life Without Sound. Och ändå har det väl funnits lite av en coming-of-age-kvalitet till Cloud Nothings? Spola tillbaka till 2009 och vi ser Baldi, då nitton år gammal, sitta ensam i sina föräldrars källare och spela in låtar på datorn som han sedan laddade upp på MySpace under olika namn – mest för sin egen skull, för att se om nästa låt kunde bli bättre än den förra.
Ett skivkontrakt och två album senare stod 2012 års Attack on Memory högt på alla årslistor, men trots stöd av ett tremannaband kunde Baldi ändå inte hålla sig från att skrika “I thought I would be more than this”. Den existentiella ångesten har sedan dess varit drivkraften bakom Cloud Nothings och har manifesterat sig genom brusig produktion, skränig men minnesvärd sång, samt trummor och gitarrer i en bråkig löptävling mot varandra. I de flesta fall har det varit en otrolig syn att beskåda, en kinetisk kraft som skapat sig själv och den tycks ha växt sig större i takt med sin egen rörelsekraft. Förra albumet Here and Nowhere Else speglade samma energi med en aning mer mogen attityd. Med Life Without Sound låter inte Baldi sin berättelse komma till ett slut utan fortsätter att visa, om inte annat, att han fortfarande kan skriva extremt catchiga refränger.
Det går dock inte att säga att Life Without Sound plockar upp taktpinnen direkt från Here and Nowhere Else. Baldi förklarar i ovan nämnda intervju att detta album är ett försök att klaga mindre och i stället förhålla sig till världen ur ett mer upplyst sinnestillstånd. Den utgångspunkten sträcker sig inte bara till texterna, utan har smittat av sig på albumets ljudbild som helhet. Det första en lägger märke till är den enorma skillnaden i produktionen, vilken John Goodmanson (Death Cab for Cutie, Los Campensinos!, Sleater-Kinney) står bakom och han lyckas producera Cloud Nothings hittills mest polerade album. Aldrig tidigare har Baldis röst varit så klar, och den upplyftande körsången som dyker upp av och till får Cloud Nothings att för första gången låta som en full ensemble. Bruset finns fortfarande där, men det är skarpt – gitarrerna och trummorna bär upp låtarna snarare än att slåss om att ta plats.
Låten Up to the Surface inleder albumet med melankoliska pianotoner och sakta men stadigt kumulerar den till vad som blir en av bandets starkaste låtar någonsin. Dämpat komp, isiga gitarrtoner som spricker igenom dunklet och en refräng där Baldi aldrig låtit bättre. Det är en låt i typisk Cloud Nothings-anda, men utan att bli en repetition av tidigare skivor och de sätter en ny ribba för sig själva. Det är anledningen till varför andra halvan av skivan blir en sådan besvikelse. Den dystra tonen ersätts med skatepunkiga vibbar som får Baldis röst att låta obekväm snarare än uppriktig. Riffen och refrängerna, hur träffsäkra och minnesvärda de än är, skulle ha kunnat komma rakt ur en halvsjaskig collegefilm från tidigt 2000-tal, med allt vad det innebär. Låtar som Things Are Right With You, Internal World och Enter Entirely är alla i grunden välskrivna låtar med starka refränger, men både produktionen och framförandet skapar mest bara yta. De tidigare albumens lo-fi-produktion har alltid gynnat dem och gett upphov till ett säreget sound – utan det blir den visserligen oerhört professionella produktionen av Life Without Sound endast en självuppfyllande profetia av sin egen titel.
Tyvärr resulterar det i ett av Cloud Nothings mest ojämna album. Det beror även på att de verkar osäkra på vilken ton och känsla de vill leverera. Vissa låtar balanserar på gränsen mellan att vara upplyftande och ångestfyllda – utan att våga gå fullt ut i någon av ytterligheterna förblir många av låtarna aldrig mer än medelmåttiga. Men inte alltid! De två sista spåren, Strange Year och Realize My Fate, kommer som en frälsning för oss som saknar det Cloud Nothings som gav oss ett av 2012 års bästa album. Båda vibrerar av spänning – en hör hur hela bandet, det instrumentala och sången, håller tillbaka, är redo att spricka och utlösa den inre ångest och strid som driver låtarna framåt. Det är ett Cloud Nothings som visar på självdisciplin över sin konst, som vet exakt när distortionen ska introduceras, när sången ska övergå till skrik och till det stadium där pukorna och baskaggen bultar lika hårt som hjärtat. Där gitarr- och bassträngarna måste slås med en ursinnig kraft för att ens komma i närheten av känslan de vill förmedla. Albumet som helhet lämnar mycket att önska, men det är svårt att be om ett starkare avslut än detta.