Club Night är maximalister i ordets rätta bemärkelse. Redan 2017 introducerade sig bandet från Oakland med den lika kaotiska som oklassificerbara EP:n Hell Ya, och under deras paraply rymdes influenser från både Midwest-emo och postpunk i en godtycklig blandning – “like four bands crashing into each other in slow motion”, som The Fader uttryckt det. Bandets låtar kan liknas vid expansiva ljudkollage, minutiöst och tight komponerade samtidigt som de har charmen av improviserad jamsession.
Att kalla Club Night för en supergrupp är kanske att ta i, men kvintettens medlemmar har bakgrunder inom ett flertal mer eller mindre namnkunniga band på Oaklands musikscen. Frontmannen Josh Bertram har i sin tur tillbringat drygt tio år i det ömsom hyllade, ömsom sågade freak folk-bandet Our Brother the Native. Av den anledningen är det inte helt oväntat att Club Night därför blivit något av en smältdegel för medlemmarnas olika musikaliska inriktningar, vilket framträder med ännu större tydlighet när bandet nu släppt sitt debutalbum What Life.
På inledande Path är Club Night i sitt esse. Redan från början frångår de helt alla pedantiska vers- och refrängindelningar, och i stället kastas lyssnaren fram och tillbaka mellan crescendon, gitarrsolon och diskret emo-twinkliga gitarrer. Bertrams säreget ljusa och unika sång pendlar mellan viskningar och desperata skrik, och trots att den är djupt begravd i mixen slår den sig ändå genom ljudväggen med ren styrka och viljekraft. Ibland krävs både skivans texthäfte och en examen i litteraturvetenskap för att tyda hans budskap, men det blir aldrig till någon nackdel – rösten är lika mycket ett instrument i sig som den är budbärare för hans inre monolog.
Redan i höstas släppte Club Night en dubbelsingel med albumspåren Mute och Trance, två dynamiska nummer som följer samma oberäkneliga bana och landar någonstans mellan The Spirit of the Beehives skramliga lo-fi-indie och Los Campesinos! rastlösa charm. Det är kaotiskt, expansivt och fyllt till brädden med ljud utan att någonsin bli överambitiöst. Albumdynamiken vinner stort på att bandet hindrar de detaljrika låtarna från att övermättas av gitarrmangel – som när Rebecca Lukens lättar upp ljudbilden med sina delikata, twee-aktiga syntslingor på Cough och Cherry, eller när bandet flörtar med alt-country på Village.
I mångt och mycket är det just oberäkneligheten och det löst sammansatta ramverket hos What Life som blir till en av albumets största styrkor. Den liberala inställningen till form och struktur öppnar dörren för Club Nights fria genreexperimenterande och tillåter alla vitt skilda idéer att samexistera i deras alldeles egna sfär. Om bandet överhuvudtaget haft en uttänkt plan med sitt musikskapande så har den säkerligen slagits isär, kastats om och pusslats ihop med helt ny form ett otal gånger. Slutresultatet är en debut värd att minnas – What Life är imponerande i sin gränslöshet.