Coldplay! Ni krossar mitt hjärta! Min kärlek till er musik känns helt obesvarad. Jag vill bara att ni ska låta mig älska er stadiumanpassade och överpolerade sing-along-fest, men ni låter mig inte. Istället bjuds jag på portion efter portion av aloe vera-doftande yogarock, och jag börjar så sakteligen inse att Coldplay inte är samma guilty pleasure nu som då. Något subtilt har förändrats i bandets musik, som har rubbat den ömma balansen mellan optimism och naiv dumdristighet.
Under singeln Adventure of a Lifetime, en låt som är likt ett vackert ögonblick i en tragisk och dödsdömd romans, blir allt för en stund lika färgglatt och sprudlande som albumomslaget. Jonny Buckland, en kompetent gitarrist, spelar en slinga som som vävs genom hela låten likt ett mönster i en orientalisk matta, och Brian Eno-doftande syntar smyger i bakgrunden medan ett självsäkert trumkomp driver oss framåt genom en djungel i technicolor. Men till och med här lurar den outhärdliga new age-stämningen precis under ytan. ”Everything you want is just a dream away” sjunger Chris Martin, som om han citerade självhjälpsboken The Secret.
Å andra sidan så går det att argumentera för att samma inställning är befriande. Coldplays musik är här för att peppa och trösta, inte fungera som en förlösande ångestattack. Och utan texter om att titta på TV med Gwyneth Paltrow så borde Coldplay ha alla förutsättningar att uppnå samma upplyftande stämning som på albumet Viva la Vida.
Ändå lyckas de inte. Det är som att någon slags konflikt eller motkraft saknas. Låtar som Lovers in Japan förmedlade en känsla av positivitet utan att vara lika kvämjeliga som exempelvis Amazing Day, där Martin och Tove Lo tillsammans sjunger om hur underbart livet är. Förlåt Coldplay, men det räcker med att snegla på låttitlar som Fun och Up&Up för att förstå vidden av hur djupt ni förlorat er i det positiva tänkandets helvete. Allting är så jävla carpe diem, alla negativa känslor ska utforskas ur en vinkel som är så banal och ytlig som möjligt. Det är tröst av samma art som när någon upprepar mantrat ”Det löser sig, ryck upp dig nu”.
Senast på förrförra skivan Mylo Xyloto fanns i alla fall några låtar som fungerade relativt väl ifall du orkade botanisera bland de trista akustiska balladerna: Every Teardrop Is a Waterfall, Charlie Brown och Hurts Like Heaven för att välja några. Det fanns trots allt någon slags genuin smärta i ovanstående spår, och det är vad som krävs för att en låt ska kännas hoppfull. Hoppet måste balanseras mot en negativ känsla, för ingenting existerar i ett vakuum, inte ens Chris Martins goda humör. Nu har det populära bandet kraschlandat rakt in i Martins ego och det verkar inte finnas något sätt att ta sig upp därifrån.
En duett med Beyoncé väcker ett vagt hopp om att vi får en låt liknande Princess of China som de gjorde tillsammans med Rihanna, men Hymn for the Weekend är tyvärr ett missat tillfälle. Queen B’s fantastiska röst känns underutnyttjad och bryggan till refrängen är märklig och styltig. Så är fallet också för det öppnande titelspåret. En godkänd låt, tills en helt malplacerad och skamlös woah woah-kör gör entré på ett sätt som väcker misstankar om att vissa artistiska beslut tagits på skivbolagets styrelsemöte snarare än i studion.
Det är inget fel med att stadiumanpassa sina rocklåtar, och publikkörer i studioinspelningar behöver inte nödvändigtvis framkalla kräkreflexer, men det måste passa in i låtens struktur och produktion. Coldplays album brukar vara en blandad kompott, men nu känns även låtarna som just det: olika delar som inte passar ihop med varandra, sammantvingade för att maxa antalet händer som sträcks upp i luften från de gigantiska publikhaven. Många av spåren passerar visserligen utan att jag har några direkta invändningar, men också utan att jag bryr mig nämnvärt. Vi slipper i alla fall musik producerad av Avicii den här gången, men det är ju ett svagt argument för A Head Full of Dreams existens.
Låten Fun förkroppsligar Coldplays odrägliga glaset-är-halvfullt-mentalitet, den som går perfekt ihop med både Paulo Coelho och ”inspirerande” citat i kursiv text som sprids på Facebook. ”Didn’t we have fun?” frågar Chris Martin under refrängen när han reflekterar över ett grusat förhållande, och avslutar låten med en fråga: ”Maybe we could again?” Jag tror faktiskt inte det.