Midnight slog ned någon gång i februari och allt man tidigare trott ha kunnat förvänta sig av Coldplay ställdes plötsligt på ända. Bandet som skrev stadiumrockhiten Viva La Vida – vilken spelades på varenda radiostation in absurdum 2008 – gjorde en minimalistisk, melankolisk resa genom en mörk skog mitt i natten. Chris Martin, mannen som tidigare skrivit inte alltför mångbottnade textrader som ”when you try your best and you don’t succeed/when you get what you want but not what you need” sjöng flerstämmigt med rösteffekter om alienation på ett sätt han aldrig tidigare gjort, med en falsett han aldrig tidigare vidrört; nästan (men bara nästan) i klass med Justin Vernon anno Woods.
Indikationen var alltså att ett av världens största band var på väg att skriva om sitt på senare tid mer och mer kommersialiserade sound. På samma sätt som förväntningarna när Brian Eno utannonserades som producent för Mylo Xyloto grusades i nästa andetag, faller även Ghost Stories platt. A Sky Full of Stars, med sin fyraackordsföljd på ett Avicii-piano (ja, Tim Bergling har co-producerat låten) och texten ”you’re a sky full of stars, I’m gonna give you my heart”, spårar i refrängen ur till ett skamlöst Swedish House Mafia-fistpumpande utan dess like. Låten har inte mindre dansgolvshitpotential än vad helst David Guetta behagar spotta ur sig härnäst. Vanställdheten i de grimaser ansiktet drar ihop sig i är proportionerade därefter.
Ghost Stories hade potential att bli Coldplays mest inspirerande album sedan Parachutes. Andrasingeln Magic, om än inte lika suggestiv som Midnight, är med sin drivna basslinga och lågmälda ljudbild värd ett hedersomnämnande, trots att texten handlar om ”kärlekens magi”. Det är verkligen förundrande hur Chris Martin kan vara en så urusel textförfattare. En genomlyssning av Ghost Stories känns som att läsa en hjärtekrossad 14-årings dagbok. Att en snart 40-årig man som ändå inte helt saknar självdistans på allvar kan sjunga ”I love you so, so much that it hurts” och döpa låten till Ink utan att självdö av sentimentalitet är förbluffande. I en kommentar till låten på ett internetforum skriver en frustrerad användare ”This song is pretty meaningless… I feel like I’m trying to apply a Berenstain bears book to my relationship.” Det skulle lika gärna kunna vara en sammanfattning av hela albumet.
De få musikaliskt intressanta passager Ghost Stories ändå har överskuggas av ansträngningen att hålla kräkreflexen i styr. Albumets texter låter som om de utan några som helst krav på kvalitet vore nedklottrade under en halvtimme. Det är lockande att föreställa sig Martin sittande med ett glas whiskey framför sig, skrattande åt hur han på allvar kommer få en hel värld att lyssna på True Love (en titel säger mer än tusen citerade rader) utan en tillstymmelse till att dra på munnen av vämjelse. Någon annan möjlighet finns helt enkelt inte. Eller jo, att Coldplay stressade fram Ghost Stories helt utan ambition och att Martin har samma intellektuella mognadsnivå som ett förpubertalt barn. Fast, så kan det ju inte vara.