Ullevi
Coldplay
Göteborg, 26/6 – 2017
Publicerad: 27 juni 2017 av
David Winsnes
Jag kommer på mig själv med att gunga något alldeles enormt. 60 000 kroppar Allsång på Skansen-kränger automatiskt med i Coldplays melodier. Att titta på bandet är numera som att åka roddbåt med Sven-Bertil Taube ut till hans hus på Kornö. Hymn for the Weekend kan nästan misstas för ett R&B-försök med lite attityd, men när den framförs är all kräm borta – det är bara att börja gunga, reaktionen du tar fram när ingenting egentligen sprakar inuti kroppen. Att gunga är för båtar och besökarna på visfestivalen i Västervik, men nu sitter vi här och gungar med i en av de absolut gungigaste låtar som någonsin har gjorts: Adventure of a Lifetime. Så fort du som besökare har vant dig vid att Coldplay inte längre är en akt som framför örhängen som Politik, Death and All His Friends och White Shadows utan har en strömlinjeformad låtlista städad från kontraster, desto bättre. Den största överraskningen är en sömnig version av Don’t Panic, där Jonny Buckland, en av tre personer i Coldplay som inte är Chris Martin, får chansen att visa att han existerar. Han tar den inte, insatsen är bortglömd redan innan låten är över.
Det är ett av de många ögonblick som tappar i intensitet för att Coldplay bestämt sig för att ha tre olika scener i arenorna som de besöker under sin turné. Sedan mars har de turnérat för långt över två miljoner människor världen över och de har designat en visuell upplevelse tänkt att matcha den enorma skalan. Alla får ljusband att sätta på högerarmen vid entrén, det exploderar konfetti och fyrverkerier och sprutar eld i ungefär var tredje låt. Det sistnämnda faller väl ut så snart solljuset dämpats: i extranumret A Sky Full of Stars framstår Coldplay som ett regnbågsfärgat Rammstein vad gäller specialeffekter. Martin rusar ut på den långa bryggan när musiken varvar upp, han hoppar upp i luften precis när konfettin flyger upp mot himlen och kroppspråket övertygar mig redan i inledande duon A Head Full of Dreams och Yellow att han anser sig ha världens bästa jobb.
-
Lika kul är det inte närmare Ullevis mitt. B-scenen lever upp till sitt namn när Coldplay vill leka med sina Parachutes-rötter genom nya mycket sämre ballader. Smaka på den här festdödaren: Always in My Head, Magic och Everglow. Ett musikens tofu som gör att man genast saknar att gunga. C-scenen har samma upplägg, kvartetten ger sig av nästan till utgången för att spela en annan dundertrio: nämnda neutrumet Don’t Panic, överskattade In My Place och en patenterad Chris Martin-improvisation om Göteborg som så småningom glider över i några rader av Håkans stadslåt.
Men för varje obegripligt karriärsval (det finns många och jag har svårt att sluta rabbla: att använda Up&Up som sistalåt, sex minuter helt städade på någon form av avslutningskänsla, är framför allt underligt) finns det också tillfällen som ingen kan ta ifrån Coldplay, som de sedan 1999 konstant jobbat för att uppnå. Responsen i Fix You, melodin i The Scientist, Viva La Vidas genuina glädje och den bubblande grytan under Charlie Brown. Till och med det bespottade The Chainsmokers-samarbetet Something Just Like This är svår att värja sig mot.
Coldplays tre första skivor känns nu mer än ett decennium senare som en bred och stundtals väldigt vacker sammanfattning av medlemmarnas musikaliska visioner. Sedan dess har bandet växt sig så stora att de tvingats skriva låtar mot något, snarare än enbart för sig själva. Inte nödvändigtvis något fel i det – de är en självsäker show att värma sig i. När Paradise är på väg att tona ut blåser de fyra britterna åter liv i den, och skjuter ut Tiëstos remix över Ullevis euforiska publik. Det är inte mitt ögonblick riktigt, men så är det ju – Coldplay har omfamnat uppgiften att vara ett band för alla. Det är klart att det blir bumpigt, inte ens speciellt eget – men det är om inte annat ett stadiumspektakel som etsar sig fast.