Colin Stetson
Malmö, 12/4 – 2019

Inkonst är fyllt till brädden – framför allt om man räknar in faktumet att vi alla är där för att titta på en kille med sin saxofon. Ribban för vad som räknas som smockfullt sänks när det handlar om ensamma blåsmusiker. Som tur är vet vi att Colin Stetson är mer än så. Han är en mänsklig maskin, ett personifierat hån mot loop-pedaler och en hel orkester om han så vill.

Första låten Spindrift sätter bokstavligen tonen för den kommande timmen. Sen slutar den aldrig. Stetson har nämligen bemästrat cirkulär andning och behöver därför aldrig avbryta tonen för att andas. Resultatet blir klaustrofobiska mästerverk som det inte är ovanligt att folk i publiken svimmar till. Andningen får vi nämligen stå för själva, och den är lätt att glömma bort när Stetson tycks ha lurat lungorna om deras syfte. På hans strupe sitter en kontaktmikrofon för att fånga upp de dämpade skrik (mindre läskigt än det låter) som blir stämmor mot tonerna från saxofonen. Lägg till de uppmickade klaffarna på instrumentet och plötsligt finns även slagverk. Det är ett enmansband som man aldrig hört det förut.

När Stetson tar fram den gigantiska bassaxofon som är synonym med honom själv nås klimax. Hela rummet fylls av bas som känns i märgen och en kollektiv undran över hur det vi hör är tekniskt möjligt. Han flörtar med allt från techno till minimalistisk klassisk musik till postrock men landar oftast i ett polyfoniskt, experimentellt mellanting. Han bygger ljudvärldar som går utanför både genrer och dimensioner, tänjer gränserna för musik likväl som lungkapacitet. Det är överväldigande, i gränslandet till magiskt, och slår an djupt emotionella strängar. Det känns stundtals spirituellt. Jag står med tårar i ögonen flera gånger.

Den fysiska utmattningen Stetson uthärdar för att spela sin musik är synlig. Han svettas, rullar ögonen bakåt och dricker hela flaskor med vatten. Varje cell i hans kropp är där och då bara till för skapandet. Gränsen mellan honom och instrumenten suddas ut. Vare sig det är basklarinett, alt- eller bassaxofon är det en förlängning av honom.

Han hänför med glittrande ljudlandskap i tidigare nämnda Spindrift, är skräckinjagande i Judges, piskar och smeker om vartannat i In the Clinches. Det är en transcendental upplevelse. Vi kastas mellan spökliknande kör-melodier direkt från Stetsons strupe, kompromisslösa beats och förstklassig ljudkonst. Publiken varvar mellan att nicka med i de basdrivna låtarna och att stå med tappad haka och fästa ögon på det oerhörda vi får bevittna. Fortfarande måste vi påminna oss själva om att vi vanliga dödliga behöver andas för att överleva, för vad vi ser på scenen känns knappast mänskligt.

Nivån av virtuositet kan alltså inte beskrivas som något annat än sinnessjuk. Det är svårt att smälta att det är på riktigt, därtill från en enstaka person. När jag känner mig återhämtad från denna fredagskväll går inte att veta. Det enda som står säkert är att Colin Stetson är ett geni.