Common, The Dreamer/The Believer
Betyg: 6/10
Om vi vrider tillbaka tiden några år, närmare bestämt till 2005, så hamnar vi i ett tidevarv då Commons skivsläpp fortfarande var något av en happening. Just det året släpptes Be, främst producerad av en ung man vid namn Kanye West. Skivan blev en enorm succé, både kritiskt såväl som kommersiellt. Efter Be hände det någonting med Common. Han var helt enkelt inte densamme. Innan jag satte mig ned för att skriva detta så hade jag det perfekta ordet för att beskriva de efterföljande plattorna, men nu i skrivande stund så undgår det mig, irriterande nog. Ordet ”skräp” använder jag för att substituera det tidigare påtänkta adjektivet. Kanske var det så enkelt att hans försök att omprofilera sig som skådespelare ledde till att han inte lade tillräckligt med fokus på sin primära talang. Oavsett vad det var så verkar han nu tänkt om, då The Dreamer/The Believer är hans bästa platta sedan tidigare nämnda Be.
Vad är väl bättre marknadsföring än en traditionsenlig hiphop-fejd? Lyckligtvis för Common så uppfattade Drake låten Sweet som en verbal provokation, riktad mot hans skönsjungande ego. Detta rörde ju såklart upp en veritabel skitstorm i Drake och hansYoung Money-entourage, och så var beefen startad. Både Common och Drake har nu vid ett flertalet tillfällen, både på vax och i intervjuer, spytt ur sig kommentarer som mest behandlar det faktum att den ena inte tycker den andra är så jävla hård. Vänta lite nu, låt mig se om jag förstått det hela rätt. Common tycker att Drake är en mjukis, och så vice versa? Nigga, please. Common har på senare år setts i bland annat Just Wright, den romantiska komedi där han spelar mot en viss Queen Latifah, och vi ska för all del inte förminska hans roll i Happy Feet 2. Drake blev som bekant känd när han spelade Jimmy Brooks i ungdomsserien Degrassi: The Next Generation. Det här, mina vänner, är två individer som för länge sedan förlorade sina badass-privilegier, om de någonsin haft några sådana.
Common gör en respektabel insats när han, som vanligt, med sällan skådad teknisk förmåga vrider och vänder på ord och begrepp i ett försök att bevisa att han fortfarande är en självskriven toppspelare i denna genre som är i ständig rörelse. Allt detta sker över välproducerade beats som smakar soul. Det här borde vara bättre, men det saknas hjärta. Vilket gör att albumets självklara stjärna är Nas, som på Ghetto Dreams levererar en fantastisk vers om standardämnena, brudar och pengar. Men han gör det snyggt och imaginativt då han pratar om de brister som plågar hans eget rimmande innan han snabbt vänder blad, endast för att smygreferera till Christian Louboutins signaturklackskor. Nas har inte låtit så här hungrig sedan Illmatic och har krossat i allt han hörts i sedan förra årets otroliga singel, Nasty. Nas visar prov på det Common nu, tyvärr saknar. En omättbar hunger. En ren och pur kärlek till musiken. Du praktiskt taget ser hans ögon brinna passionerat genom hörlurarna.
För att knyta ihop säcken kan vi ta oss tillbaka till Sweet. På detta spår snackar Common om hiphopens tillstånd idag, och självklart målar han sig upp själv som en sorts Messias. Denna räddare av en genre som i vissa avseenden upplevt ett sjuhelvetes förfall på senare år. Common kanske inte längre är självklar som den framtida hiphopens omslagspojke. Och kanske sammanfattar han sin sits bäst själv, när han rappar ”I’m to Hip-Hop what Obama is to politics.” Frågan är om han själv vet exakt hur väl detta stämmer in på honom. Denna man som en gång sågs som en symbol för hopp om en bättre framtid, men som efter en tid vid makten inte lyckats realisera de förändringar han en gång lovat oss. Vi är besvikna, men kanske indikerar detta att en vändpunkt väntar runt hörnet.