Nya Zeelands mest LA-iga psykpopare Connan Mockasin har alltid varit, i brist på bättre adjektiv, kufig. Lätt trippigt och väldigt atmosfäriskt har han med uppitchad röst hänfört musikvärlden. Nu bygger han ut spektrat och låter det ta form genom filmskapande. Enligt honom själv tog filmen Bostyn ’n Dobsyn 20 år att tänka fram, tio dagar att producera. Jassbusters är produkten från den kommande filmen, där fyra musiklärare startar ett band med samma namn, frontat av Mr. Bostyn. Jassbusters (det fiktiva bandet) Jassbusters (albumet) är därför Mockasins första album som är ackompanjerat av ett fullt band.
Skiljelinjen mellan soundtrack och konceptalbum är tunn – klart står att det är helt annorlunda från Mockasins tidigare släpp. Nu hör vi en mer organisk Connan Mockasin, alternativt musiken av karaktären Mr. Bostyn. Det är fem år sedan falsettpräglade Caramel och det neo-psykedeliskt luddiga och stundtals utflippade soundet har skalats ned till en dryg halvtimme av det småsliskiga 70-talsgroovet som tidigare ofta funnits i bakgrunden.
Trots sliskigheten, som peakar vid raden ”You can do anything to get good grades… Anything”, har Mockasin tydligt mognat. Sömlöst och utan överraskningar flyter vi genom albumets progressioner. Musikaliskt är det mycket skickligt och ibland får man känslan av att det mer av en jam-session än något annat. Det hela är lättlyssnat i nivån ”något farsan skulle gilla”. Ur den synvinkeln har Jassbusters lyckats. Gitarrsolon i all ära, men det tidigare, mer experimentella, soundet blir en akilleshäl och gör att albumet i stället känns platt och förutsägbart.
Mockasin har samarbetat på många håll de senaste åren med namn som Devonté Hynes, Mac Demarco och Charlotte Gainsbourg. Den sistnämnda får en hyllning (?) med öppningsspåret Charlotte’s Thongs, medan James Blakes sång gör låten Momo’s till en av albumets höjdpunkter. Första singeln Con Conn Was Impatient gör sig till ytterligare en av albumets bästa med tillbakalutat, okonstlat gitarrplock och Mockasins försiktiga röstinsatser. Det är laid-back och högst vindrickarvänligt, men blir inte roligare än så. Rakt igenom det mest smooth-rockiga Mockasin gjort blir Jassbusters en ny era i hans karriär, men också det minst imponerande i hans breda diskografi. Vi får helt enkelt se om knutarna lösts upp när filmen den hör till väl kommit ut.