Pustervik
Connan Mockasin
Way Out West, 8/8 – 2019
Publicerad: 10 augusti 2019 av
Malcolm Jeppsson
Att bevittna Connan Mockasin live är som att befinna sig i en sexdröm. Det är skumt och stundtals också på snudd till obehagligt, men ändå vill du inte därifrån. Han påstod i en intervju 2013 att han inte lyssnat på någon annans än sin egen musik på tio år, och nattens mycket speciella spelning på Pustervik får det att verka som att så fortfarande är fallet med den nyzeeländske psykpop-stjärnan.
Det första vi får se när Pusterviks ridåer öppnar sig är en Connan med band, iklädd hängiga kläder och – you guessed it – mockasiner, ihopsjunken på en pinnstol, hållandes en stratocaster med kroppen halvt avsågad. Det kanske låter tillgjort, men stämningen på scen hade inte kunnat vara mer anspråkslös. Det räknas in och det nio minuter långa ånglokomotivet Charlotte’s Thong tuffar igång. Connan bänder precis som på skiva strängarna så mycket att de förvandlas till tonala gummiband. Den mumlande rösten letar sig nätt och jämnt fram genom både en mustasch och en tjockt puffskyddad mikrofon. Det finns dock ingen tid att försöka fokusera på text här – det viktiga är att inte råka försvinna bort i den musikaliska dimman som genereras på scen.
Ljudbilden hade kunnat vara lite mer fokuserad. Det blir stundtals skarpt och skränigt, och det är verkligen ingenting som går ihop med musiken. Andra numret, Faking Jazz Together, som på skiva är en av hans mest intressanta låtar ljudbildsmässigt, blir smått massakrerad vid mixerbordet. Det är synd, men det är också tur att det är värst i början.
-
Det verkar som att Connan Mockasin har en strategi; om du är trött redan i början av konserten så kan du inte bli trött i slutet. På något sätt fungerar det, inte någonstans blir det tråkigt, även om konserten saknar någon betydande dynamisk variation. Musiken avtar, räknas in och rullar igång igen, och så går det om och om igen. Små detaljer i form av intressanta syntljud eller visslande i mikrofonen håller publiken precis lagom alert. Värt att nämna är också att Connan vid ett tillfälle får sin gitarr att låta som en clavinet. Det känns genomtänkt, men det är svårt att förklara hur.
Konserten avslutas med att Connan byter om på scen och sedan spelar en mycket utdragen version av Les Be Honest. Publiken ber till gud att det aldrig någonsin ska ta slut, men så småningom blir klockan 02:30. Connan säger godnatt på fem olika språk, och lunkar sen ut från scen. En mycket intrycksfull upplevelse är över.
Det går att likna vissa artister vid Connan Mockasin, till exempel Mac DeMarco och Sean Nicholas Savage. Men samtidigt så är Connans sound format några år innan de tidigare nämndas. Kanske kan han betraktas som någon slags urfader för den här sortens drömmiga psykpop? Oavsett så är han och hans mysiga, ödmjuka och konstnärliga approach till genren något helt och hållet eget i sig självt. Ett unikum, helt enkelt.