Conor Oberst spelade låtar från hela sin karriär
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Conor Oberst

Filadelfiakyrkan, Stockholm

Betyg: 5/10

När Conor Obersts band Bright Eyes släppte I’m Wide Awake, It’s Morning och Digital Ash in a Digital Urn samma år och uppståndelsen var som störst blev han hyllad som ”den nästa Bob Dylan”. Det är väl ingen unikt i dessa tider av ständiga jämförelser, men ändå ett vagt kvitto på att Oberst faktiskt är jävligt bra på att skriva låtar. När det blev känt Oberst skulle turnera Europa med låtar från hela sin karriär blev jag (såklart) väldigt förväntansfull – speciellt med tanke på hur utspridda mina favoriter är, och hur få jag har från de senaste åren.

När Conor Oberst intar scenen gör han det helt ensam utan att säga ett ord. Av de många djupa inledningslåtar han faktiskt har i bagaget väljer han (något oväntat) The Big Picture. Det är en otroligt stor låt – och jag försöker verkligen ta in helhetsbilden. Jag vet inte om det är fel på sändaren eller mottagaren, men trots en magnifik låt och en unik miljö och ljudbild sitter jag helt tafatt. 30 minuter tidigare hade jag fått rysningar av Idiot Winds nakna och personliga framträdande – men nu sitter jag här framför en av mina absoluta favoritartister och känner mig helt känslotom. När han sedan följer upp med publikfavoriten First Day of My Life får han till och med några enstaka stående ovationer utöver det ljudhav av applåder som dränker kyrkan. Först då känner sig Oberst manad att säga några ord – och sedan pratar han på ganska flitigt mellan låtarna och bjuder till och med på sig själv lite grann (ett skämt om ringsignaler blev en röd tråd genom mellansnacken). Efter ett antal låtar får Oberst sällskap av First Aid Kit som körar på några låtar. Vi får hälsa de välkomna ungefär fyra gånger under spelningens gång och av Oberst får de ständiga komplimanger om hur bra de sjunger. Han har även sällskap av en otroligt duktig bakgrundsmusiker som jag har glömt namnet på (förlåt!).

Men, är det bra då? Jag sitter mest och är obekväm av stundens situation. Trots att det numera står fyra duktiga musiker känns det endimensionellt och enkelspårigt. Det här är till stor del på grund av låtvalet. Resonemanget här verkar ungefär vara: en nedskalad spelning kräver väl nedskalade låtar. Men vad som skulle vara en spelning fylld med låtar från hela Conor Obersts katalog blir istället en helkväll med en Lugna Favoriter-blandning. Där Oberst hade kunnat tolka Gold Mine Gutted eller Hot Knives i nedskalade versioner väljer han istället att spela Lua och Lime Tree som redan i studion har en emotionell kraft i deras simpla utförande. Att nästan bara spela sådana låtar gör att de individuella styckena dränks i en långsam likformighet utan chans att sticka ut.

Okej, jag måste vara lite objektiv. Av alla människor som sitter i min absoluta närhet verkar det bara vara jag inte är helt uppslukat av det som sker framför våra ögon. Alla ingredienser för en fantastisk spelning finns där, och för många verkar slutresultatet bli en sensation utöver det vanliga. Kanske spelar han allas favoritlåtar, förutom mina (och jag har många). Poängen med kvällen verkade på förhand vara att göra alla nöjda med ett axplock av låtar från hela karriären – och folk blev verkligen supernöjda! Jag har sällan läst så många positiva kommentarer efter en spelning. Vad missar jag? Jag gör verkligen allt för att försöka älska det, men det känns lite som att kolla på filmen Elephant av Gus Van Sant. Det är bra, men det är segdraget och alldeles för långt.

Jag skäms lite över att säga att konsertens bästa ögonblick var under extranumren när First Aid Kits låt King of the World framfördes. Då har jag ändå lyssnat på Bright Eyes kanske femtio gånger mer än motsvarande tid för den svenska folksensationen. Kanske beror det på att enkelspårigheten bryts, att låten faktiskt innehåller den efterlängtade tempoökningen eller för att bakgrundssångarna har mer utstrålning än Conor Oberst. När han sedan återigen är ensam på scenen avslutar han med Waste of Paint. Jag sitter mest och tänker på hur skönt det vore med tystnad och frisk luft.

För mig var det en best of-spelning utan favoriter.