Om Elvis är ”The King of Rock”, Michael Jackson ”The King of Pop” och Michael Alig ”The King of the Club Kids” så är Conor Oberst ”The King of Emo”. Lugn. Jag vet att begreppet ”emo” kan klinga illa i många av era öron och föra tankarna tillbaka till snedluggarna som ni år 2007 fotade med blixt och laddade upp på Bilddagboken. Bara för att vi inte ska missförstå varandra; musikgenren emo kan vara mycket omfattande och våra uppfattningar om vilken slags musik som faller inom kategorin behöver inte stämma överens. Men oavsett om vi slängde snedluggarna till Fall Out Boys This Ain’t A Scene, It’s An Arms Race eller The Smiths How Soon Is Now? kan vi nog dela det faktum att många idoler från denna era så småningom hamnade på en fin linje mellan nostalgi och skam. För mig var Conor Oberst aldrig ett av dem.
Kärt barn har många namn, men i Conors fall är det band. År 1993 släppte han som trettonåring sitt debutalbum Water på kassettband, där texterna cirkulerade kring destruktivt blod och chokladmjölk. Bara genom att granska texterna till dessa förpubertala låtar kan vi göra ett glasklart konstaterande att det som Conor lyckas få ner på papper är en medfödd gåva som långt ifrån alla blir tilldelade. I och med sitt genomslag med Bright Eyes (flera band och flera år senare) blev han inte enbart en musikalisk ikon för en stor publik utan även ett mycket viktigt och intressant poetiskt tillskott till musikbranschen.
I samma veva som Elliott Smiths brutala självmord skakade världen år 2003 fick den akustiska sidan av emo-genren en ny stjärna att dyrka. Sedan dess har Conor tyckts hålla tryggheten i sin musik i ett järngrepp och album efter album leverera något som får fansen att förvara honom nära sitt hjärta och klistras ihop med hans destruktiva texter likt tuggummi i håret. Upside Down Mountains innehåll har varit förutsägbart men mer än välkommet. En vacker och sprillans ny sammansättning låtar för regniga dagar då vi inte vill känna skam och behöver någonting som inte känns nostalgiskt. Även om Conors musik på senare dagar lutar allt mer åt folk-genren än de skräniga lo-fi verken som födde hans karriär så har denna utveckling varit länge förutspådd. Redan i och med Bright Eyes supersuccé I’m Wide Awake It’s Morning kunde vi plocka ut de folkinfluenser som skulle komma att leda till albumet med Neva Dinova (One Jug Of Wine, Two Vessels), samarbetet med First Aid Kit och det finaste av allt: oförändrade låtstrukturer. Det är fortfarande detsamma. Emellanåt är det inslag av stråkar och körer men när det kommer till kritan så är det är fortfarande den skakiga rösten och den ensamma gitarren som får oss att andas ut. Inte av nostalgi. Inte av skam. Men av trygghet. Visste ni att Conor också har haft en snedlugg?