Södra London. På väg att bli uppstyrt, snackas det ofta om. Och så är det väl, även om jag har vänner som antingen blivit rånade eller bevittnat knivmord strax utanför Brixtons tunnelbanestation. De som levde där när det verkligen var urban misär under upploppen på 80/90-talet har åtminstone skapat, och burit med sig, ett musikarv där basen är fadern, sonen och den helige anden. De framträdande kvinnliga aktörerna på Londons dansmusikscen har lyst med sin frånvaro. Där har Ikonika stillsamt och enkelt regerat. Ett regerande som kanske ser sin skymning nu, för hon har blivit lat.
Nu säger jag emot mig själv lite, för det går inte på något sätt att hylla Cooly G för sin produktivitet. Hon fick sitt skivkontrakt hos Hyperdub 2009 och har sedan dess endast släppt några få singlar. Men precis som demonproducenten Joy Orbison har hon alltid sett till att de få släpp hon gör är av toppklass.
Nu tre år efter att kontraktet skrevs släpps alltså debutalbumet, Playin Me, och den väntan vi fått genomlida känns inte på något sätt som att den varit förgäves. Så fort de suggestiva rytmerna börjar rulla in i hörselcortex känns löftet som Love Dub hintade åt infriat. Låtarna på Playin Me är inte nödvändigtvis bättre än den nyss nämnda, men att albumet håller en såpass jämn, och hög, kvalitetsnivå… Det är en bragd i sig.
Från Londons dansmusikscen är det egentligen bara ett namn de senaste åren som lyckats slå sig fri från de begränsningar, beroende på hur man väljer att se på saken, den kan innebära för en artist. James Blake. Med lite vind i seglen kan Cooly G bli nästa stora grej. Crossoverpotentialen här är enorm.
Allra största höjdpunkten, Landscapes, tar dig ned från de höga staccatosyntharna till den evokativa basen samtidigt som Cooly G med sensuell röst välkomnar dig in i hennes alldeles egna värld. Sedan håller skivan som sagt en väldigt jämn nivå. Även när hon gör en oväntad cover på de gigantiska stadiumrunkarna i Coldplay har hon vett nog att välja Trouble från debutalbumet som ju ändå är OK. Den blir hennes egen. Enda egentliga dalen är den alldeles för dramatiska Sunshine, som känns som den håller på i en kortare evighet.
Hyperdub har med släpp från Burial, Laurel Halo, Hype Williams/Dean Blunt & Inga Copeland och nu Cooly G cementerat sin plats på listan över årets mest spännande skivbolag.
Cooly G kan ta dig till den där dansen som alltid slutar med att benen inte längre bär dig, men hon kan också få dig att känna och reflektera. Det är hennes största styrka, och just det som gör henne så oemotståndlig.