Courtney Barnett – äldre, inte gammal

Den där spänningen mellan mänsklighetens mikro- och makronivåer hörs redan på förstaspåret Hopefulessness. Här gör Courtney något så o-Barnettskt som att helt och hållet citera andra personer – först Nelson Mandela, sedan Carrie Fisher.

You know what they say: no one’s born to hate
You learn it somewhere along the way
Take your broken heart, turn it into art
Can’t take it with you, can’t take it with you

– Det är fantastiskt när någon så enkelt kan summera en sån där otrolig catchphrase. Jag har en anteckningsbok där jag skriver ner såna textrader, och ibland tar de sig in i låtarna. Nelson Mandela-citatet fanns i bakhuvudet, senare googlade jag och fick reda på var det kom ifrån! Men budskapet bakom är universellt, alla kan relatera till det.

Den ödesmättade Hopefulessness var egentligen tänkt att avsluta albumet, berättar hon. Men genom att helt vända på låtordningen fick albumet en ny dramaturgi, som landar i slutpunkten Sunday Roast.

– Albumet fick en annan energi nu, som en kokande gryta. Hopefulessness sätter tonen för albumet som en konstant dragkamp mellan optimism och pessimism. Låten speglar obekvämligheten med att prata öppet om saker, den sårbarhet som albumet handlar om. Det finns ett brummande, underliggande ljud av oro – tekokaren som hörs på slutet spelade jag in hemma när den började vissla, den blev en symbol för ångesten jag skrev om, säger Barnett och fortsätter:

– Upp- och nergångarna återkommer i mitt synsätt på livet, i hur man är medveten om världen omkring en. Att känna sig full av ödesmättnad och obehag, men också av tacksamhet.

You oughta be grateful, sjunger hon bokstavligen på en av Hopefulessness höjdpunkter, den krautigt pulserande City Looks Pretty. Precis som på resten av albumet är det svårt att avgöra om hennes “you” är adresserat till lyssnaren eller till Barnett själv, men numera är hennes historier för allmänmänskligt ospecifika för att det ska spela någon roll: “You don’t have to pretend you’re not scared / Everyone else is just as terrified as you!”, formulerar hon med emfas de rakaste och vackraste textraderna i Charity.

– City Looks Pretty är uppdelad i två delar. Jag skrev den första halvan när jag var yngre och bodde i Melbourne. Andra halvan utspelar sig i vilken shiny city som helst. Här finns ju dels de här ögonblicken i staden när man typ går någonstans på kvällen med sina vänner. Men när man går omkring själv med hörlurar blir det en helt annan grej, som öppnar upp en helt annan bild av vad man har omkring sig.

Låten är inte den enda som följt med Courtney Barnett väldigt, väldigt länge – gitarrslingan i Sunday Roast skrev hon redan som trettonåring.

– På den tiden skrev jag bara kärlekslåtar, och liksom väldigt öppenhjärtiga tonårslåtar. Jag har alltid kommit tillbaka till den, bara börjat spela den när jag plockat fram en gitarr. Nu för tiden spelar jag in saker, har olika röstmemon som jag hittar tre år senare, men på den tiden hade jag inte möjlighet att göra det.

Hur känner du i dag inför dina äldre låtar?

– Jag har inga låtar som jag ser tillbaka på och skäms över. Jag tänker att de är vad de är, och att de växer med tiden. De representerar en specifik stund och jag tycker det är viktigt att ge dem vad de förtjänar.

Debut-EP:ns Lance Jr., genombrottssingeln Avant Gardener och senaste albumets Nameless, Faceless – ett par timmar senare blandar Courtney Barnett gammalt med nytt inför ett fullsatt Kägelbanan. Det är en fantastisk konsert: Barnett för sig som en reinkarnerad Kurt Cobain, publiken sjunger med i varje bisats som yttras från hennes mun, förbandsakten Laura Jean gästar på en tolkning av Go-Betweens-klassikern Streets of Your Town. En tårta har rullats ut på scenen och “Ja må hon leva” har sjungits när någon hörs ropa:

– Men du är ju bara Barnett!