Live

Courtney Barnett
Roskilde, 30/6 – 2016

Publicerad: 1 juli 2016 av Rikard Berg

8

Ett drygt år har gått sedan Courtney Barnett fick sitt stora genombrott med Sometimes I Sit and Think, and Sometimes I Just Sit. Titeln var talande: hennes låttexter är hela tiden vad som står i centrum och det är stora tänkvärda tankar som samsas med små små observationer om allt möjligt som händer runt omkring henne. I stället för att sålla bland vad som dyker upp i huvudet så tar hon med alltihop, och beskriver på så sätt tänkvärdhet på ett helt annat sätt än de flesta andra. Hon hyllar de små sakerna, de triviala som vi oftast kastar i papperskorgen, och lyckas genom det få lyssnaren att också känna sig smart. “Den här tanken om kaffe har ju jag också haft.”

Att ha så textbaserad musik skulle kunna vara ett helvete för henne live, i synnerhet eftersom hon sjunger den över en rätt distad rockmusik. Det finns en stor risk för att texterna drunknar, och musikens genialitet med dem, i brusiga gitarrer, smällande trummor och en ofokuserad festivalpublik. Courtney viftar dock bort dessa problem som en fluga. Hon får på något förundrande sätt ut det hon vill säga, utan att kompromissa med det instrumentala. Det rockar och det berör på samma gång.

Här ska det poängteras att Courtney är en extremt skicklig gitarrist. Nyanserna mellan lätta toner och hård dist skiner ansträngningslöst igenom, lika ansträngningslöst som hon får allt annat att verka. De tre personerna på scen har visserligen en intellektuell hållning, men de kombinerar det med en k-bry-leverans som lägger till en helt nödvändig dimension av humor i musiken. Som om Mac DeMarco skulle sjunga en doktorsuppsats.

Nyanserna är helt nödvändiga för att minska känslan som många i publiken säkert har om att det är en ganska monoton musik. Den sjungs i samma tonläge, de flesta låtarna arrangeras soundmässigt på ungefär samma sätt, och för den ofrälste lär det vara svårt att hänga med i svängarna som texterna tar. Av denna anledning är det skönt när variationerna kommer fram: Deprestons sparsmakade intro får publiken att stämma upp i en liten allsång som får Courtney att skratta till av förvåning, och med Out of the Woodworks lite tyngre gung tar hon fram sin inre Nick Cave.

Annars är det oftast hennes inre grunge-stjärna som vi får se. Pedestrian at Best får publiken att hoppa som om det vore Smells Like Teen Spirit, precis som avslutande Nobody Really Cares if You Don’t Go to the Party. Courtney har så mycket vilja att hon släpar sina låtar i backen om det så behövs för att ta dem framåt, tills de kommer ut alldeles smutsiga och raspiga. Kan du dem utantill sedan innan är det dubbelt upp, men det borde gå ändå. Hon gör konserter för de redan invigda fansen, men det är också en skara som alla borde sälla sig till.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1258 [name] => Courtney Barnett [slug] => courtney-barnett [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1259 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 13 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 223 [filter] => raw ) )