Courtney Barnett
Sometimes I Sit and Think, and Sometimes I Just Sit

Courtney Barnett är inte så bra på att andas. På sin genombrottslåt Avant Gardener lät hon bygga upp hela händelseförloppet av en panikattack, där en alldaglig måndag eskalerar till den punkt då hon har en ambulans utanför huset och en adrenalinspruta i hjärtat. Bland hyllningarna av låten gjordes liknelser till legendarer som Bob Dylan och Lou Reed, pekandes på Barnetts skickligt konverserande, stream of consciousness-liknande låttexter. Själv pekade hon mest tillbaka på ”en miljon andra personer som också använder många ord i sina låtar”, som för att undvika de förväntningar som kommer med tunga referenser. 2013 års dubbel-EP A Sea of Split Peas var bara en första introduktion till Barnett, medan vi fortfarande gick och väntade på ett mer definierande debutalbum.

I januari släppte Courtney Barnett singeln Pedestrian at Best. Låten var den första från albumet Sometimes I Sit and Think, and Sometimes I Just Sit och i refrängerna upprepade hon strofen ”Put me on a pedestal, and I’ll only disappoint you”. Men de här skyddsvallarna visar sig snabbt vara onödiga: Barnett ägnar hela sitt debutalbum åt att bygga vidare på sina kända styrkor som låtskrivare. Det är dessa som placerar henne i ett rakt nedstigande led efter influenser som Stephen Malkmus Pavement och Jonathan Richmans The Modern Lovers, i en tradition av att låta fullkomligt genialisk utan att alls verka anstränga sig. Sometimes I Sit rymmer på så sätt många tillfällen där det känns som ett rent privilegium att få en insyn i Barnetts huvud. I en av verserna i Dead Fox kommer hon ut på följande kognitiva sidospår:

More people die on the road than they do in the ocean
Maybe we should mull over culling cars instead of sharks
Or just lock them up in parks
Where we can go and view them?

Den här inverterade try hard-mentaliteten är något hon också delar med samtida chillare som Mac DeMarco, men för Barnett stannar det vid just mentaliteten – musiken handlar för mycket om hennes eget liv för att hon inte ska låta passionerad kring den. Platser omkring hennes hemstad Melbourne nämns vid namn såväl som hennes flickvän, musikern Jen Cloher. I de scener som flimrar förbi längs albumets elva spår hinner hon ledsaga lyssnaren genom monotona kontorslandskap, gräsmattor, trånga hissar, hotellrum i New York, stränder i Los Angeles, ut på en motorväg och passagerarsätet i en bil. Berättandet är rikt utan att bli rörigt – Barnetts bakgrund som både fotograf och konstnär ger sin egen förklaring till hur hon så mästerligt fångar detaljerna, rörelserna och helheten i en situation. Oftast är bilderna hon målar upp lika triviala som levande, med ett typexempel i den Real Estate-förortsmelankoliska Depreston. Här går hon på visning i en villa som är till salu, för att snabbt skifta fokus, uppslukad av den avlidna ägarens tillhörigheter: ”And I can’t think of floor boards anymore / Whether the front room faces south or north / And I wonder what she bought it for.”

Inför debutalbumet har Courtney Barnett byggts ut till ett konstant, fullt band, vilket genast gett nya dimensioner till hennes musik. Den singer-songwriter-baserade grundstommen kan därför ofta sträcka sig mot de bästa delarna av 90-talets grunge och britpop, på ett sätt som påminner om Angel Olsens album från i fjol. Bandet följer Barnett i varje rörelse på de mest genomtänkta sätt – exempelvis hade Nobody Really Cares If You Don’t Go to the Party kunnat vara signerad Blur, medan hon yttrar raderna ”You’re saying definitely maybe / I’m saying probably no”. I Debbie Downer flyger plötsligt en ambulansljudande gitarr förbi, som för att understryka den turbulens i att bli vuxen som hon beskriver. Den ödesmättade Small Poppies låter en av gitarrerna rasa ner i ett dissonant solo, just när hon som rakt ur ett sammanbrott sjungit om att hugga ner låtens mottagare med en galge.

Som för att hämta andan mellan de intensiva historierna har Barnett placerat ut flera långsammare och mer eftertänksamma spår. Under en ensam promenad, uppbackad av Kim’s Caravans ödsliga arrangemang, kopplar hon ihop sin egen existentiella kris med en strandad säl och Stora barriärrevets sönderfall. Som näst-sistaspår på albumet cementerar det Barnetts roll som mycket mer än underhållande ”quirky” – som någon med mer gemensamt med den kvicktänkte men emotionellt uttömmande Jens Lekman, än med den clown hon spelade i Pedestrian at Bests musikvideo.

Men redan på förstaspåret Elevator Operator lyckas dess huvudperson, från taket på en kontorsbyggnad, sätta fingret på vad Courtney Barnetts musik handlar om:

I come up here for perception and clarity
I like to imagine I’m playing SimCity
All the people look like ants from up here!
And the wind’s the only traffic you can hear.

På sitt debutalbum står hon ständigt utblickande över oss andra vanliga människor, fångar upp våra rutiner och våra drömmar – med sitt eget liv som karta och ord som ingen annans.

Skivbolag: Marathon / House Anxiety