Craft Spells
Stockholm, 28/11– 2015

Drömska gitarrslingor, kärlekstexter och omsorgsfullt lagda lager av syntar har blivit lite av ett varumärke för Craft Spells. Seattlebandet har liknats vid Wild Nothing och Blouse, men på den nyligen släppta singeln Our Park By Night rör de sig allt längre bort från det skimrande uttryck de alla har som attribut. Istället närmar de sig någonting mörkare och ännu mer melankoliskt än vad vi hört från Justin Vallesteros och company förut. Det är en låt som lutar sig tillbaks för att vila på bassektionen, och tyngden tar ner soundet på jorden.

Som konsertbesökare väntar man sig att bli omhuldad av de hypnotiserande reverbkompositioner man håller kär. Vi vill se texterna komma till liv, vi vill se bandmedlemmarna få världens bag och snurra in sig i de repetitiva slingorna. Jag vill älska den här konserten. Men när Craft Spells äntrar scenen inför ett halvfullt Kägelbanan är det redan efter några minuter klart att vi kommer att få något annat är väntat. Ljudbilden är skränig snarare än drömsk, trummorna tycks ha ockuperat hela mixen och bandmedlemmarna verkar i allmänhet nyvakna. Vallesteros sång får ingen genomslagskraft – de känslosamma raderna om sporadisk närhet låter memorerade snarare än upplevda. Den agiterande kraften i ljudet hamnar på något sätt hos basen, vilket helt kastar om dynamiken jämfört med inspelat material. Kanske är det en medveten koppling till nya singeln och dess basorienterade tyngd, men det skulle kännas lite osympatiskt att introducera ett helt nytt sound på en ovetande publik. Några fadäser med utrustningen bidrar även det till en något orkeslös stämning.

Det är först när bandet drar fram hits från sitt debutalbum, After the Moment och Party Talk, som de verkar vakna upp och inser att de står framför en publik. Kanske skymtade Vallesteros sin Scandinavian Crush stå längst bak i den glesa publikskaran, kanske behövde de bara värma upp ett tag. Härefter visar sig flera ljusglimtar från senaste albumet Nausea, men när de refererar till sin hemstad mellan två låtar genom att snabbt dra riffet till Come as You Are är det svårt att låta bli att hoppas på en hel Nirvana-cover. Det känns på något sätt som att de just då hade kunnat förmedla det så mycket mer övertygande än sitt egna material.

Haveriet verkar vara ett faktum även för personerna på scen. När de ställer ifrån sig sina instrument skanderar ett överförfriskat radarpar i publiken en uppmaning till extranummer, och lyckas få med sig hela lokalen. Ändå viftar bandet lättsamt bort det hela och fortsätter sin reträtt backstage. Känslan som infunnit sig av att de aldrig ville gå upp på den där scenen bekräftades nog där och då.