Ett crime of passion innebär att med plötslig ilska som bakgrund utföra ett våldsamt brott, ofta mord. Det typiska scenariot var att gärningsmannen mördade sin partner eller dess älskare efter en avslöjad otrohet – exempelvis kunde män i Frankrike ända in på 1970-talet mörda sina otrogna hustrur utan att straffas. Så när Crocodiles döper sitt fjärde album till just Crimes of Passion innebär det faktiskt inte någon totalomvändning mot 80-talets allra hårfagraste rockmusik, trots att även albumomslag och låttitlar (med genans-peakarna I Like It in the Dark och Virgin) tyder på det. Men med just frustrerad passion som genomgående tema är det tveklöst en passande albumtitel – ”I know you’re not mine / but I’ll be yours tonight / for your crimes of passion I can’t wait”, berättar sångaren Brandon Welchez som vore han någon sorts handlingskraftig unge Werther.
Samma stora känslostormar genomsyrar hela albumet, där Crocodiles med sin uppenbart överväldigande kreativitet träffar lite överallt. Via oumbärliga popmelodier (varför har ingen skrivit dem tidigare?), The Raveonettes-Sune Rose Wagners producentinsats och de obevekliga gitarrslingorna den resulterade i, träffar de oftast rakt i hjärtat. Bandet balanserar ständigt på – och hamnar ibland på fel sida av – gränsen för vad som är för mycket. När Gimme Some Annihilation avbryts av ett teatraliskt skrik som följs av raderna ”Would you love me any less / if I said I was obsessed?” kan man åtminstone glädjas åt hur bandet vågat ge sig hän fullständigt. Albumets skaparprocess har gått så hysteriskt till att man på första upplagan av albumomslaget i all sin iver verkar ha råkat felstava bandnamnet till ”Crocociles”.
Det här modet yttrar sig även i att Crocodiles för första gången tar ett steg ifrån The Jesus And Mary Chains gamla påfund ”dryg, svartklädd rocksnubbe med solglasögon och snygg röst” och dess medföljande noisepopklichéer. Crimes of Passion utspelar sig lika mycket under David Bowies glammiga 70-tal som på 2000-talets shoegaze-revival-scen. Medan låten No Black Clouds For Dee Dee tidigare kan sägas ha varit bandets överlägsna skildring av genuina känslor (låten är popvärldens gulligaste kärleksgest, tillägnad Dee Dee, sångerska och gitarrist i Dum Dum Girls, tillika Welchez fru) visar Crimes of Passion på ständig sårbarhet. Det handlar om att gråta, känna sig ensam, sakna och längta, till något av den mest medryckande popmusik man kan önska sig. Jättefina, avslutande Un Chant d’Amour låter ungefär som ett Slowdive under en riktigt bra dag, sätter punkt för en hektisk musikupplevelse och förbereder för ännu en genomlyssning. För trots stönanden, gospelvrål, I Like It in the Darks avslutande monolog med raderna (rodnar när jag skriver detta) ”Hey chief, says the cool cat, no use crying over spilled milk!” och illa dolda snuskreferenser kommer jag att återkomma till den igen och igen. Och igen.