Den japanska estetiken wabi-sabi brukar för oinvigda sammanfattas i tre ord; imperfektion, flyktighet och ofullständighet. Med ursprung i den zenbuddistiska filosofin blir skavankerna en skönhet i sig själva och det blir i sin ödmjukhet något väldigt vackert. Rustik och stillhet samsas med rymd och föränderlighet. Cross Records andra album med samma namn genomsyras av wabi-sabis essens och simplicitet.
Makarna Emily Cross och Dan Duszynski har spelat in sin uppföljare till 2013 års Be Good på sin egna farm i Texas och de har lyckats fånga många sinnesförnimmelser därifrån i sina inspelningar. Bara i titlarna kan vi se spår av gårdslivet; Lemon, Wasp in a Jar och Something Undeen Touches a Flower to My Forehead skulle passa finfint en vibrerande varm sommardag. De två senare döljer en ilsknare ljudbild än så. Problemfritt lyckas Cross Record glida mellan minimalistisk stämningsmusik till ilskna gitarriff via tendenser till singer-songwriter.
Vid vissa tillfällen bär Cross en viskande mjuk röst som närmast påminner om Mice Parade, medan hon andra gånger får ett grunge-risp i rösten som passar perfekt bredvid deras distade gitarrer. Wasp in a Jar innehåller båda elementen och de två motpolerna skapar en intressant dynamik när låten går från enkelhet till maximalistisk explosion och tillbaks igen. Musiken verkar snarare utgå från tystnaden än sina egna ljud, och det ligger något så eftertänksamt i det. Cross röst lyssnas nog bäst till i ett kolsvart rum där tonerna får skapa din egen värld.
Liksom i wabi-sabis lära har Cross Record tagit sig an den obeständighet filosofin berättar om. Musiken håller sig alltid trippandes på tå, den låter sig aldrig slå sig ned för att slå rötter i de miljöer vi lär känna. I öppnande The Curtains Part får vi lyssna till något så tungt som ljudet av en blåsorkester, men inte ens då vilar den. Trumpeterna låter snarare som djupa andetag än något annat. Albumets finaste tillfälle, High Rise, tar obeständigheten ett steg längre då den är nästan försvinnande kort– något som kanske snarare kan sägas om albumet i sin helhet som landar på knappa 30 minuter.
Avsaknaden av perfektion är något som inte helt har översatts från wabi-sabi till albumet. I de varmaste solskenslåtarna sållas en bit av det som skapar intresse i musiken bort tillsammans med det grovkorniga, och musiken skulle passa lite väl bra in i en Bregottreklam. När melankolin har övertaget är de minst lika fulländade, inga sprickor i fasaden finns att se. Tonerna sköljer över örat i vågor. Men avsaknad av imperfektion är kanske något vi kan se mellan fingrarna med?