Crystal Castles har fått börja om på nytt. När Alice Glass lämnade bandet blev det amputerat på sin röst och halva sin kraft. Projektet hade kunnat falla ihop och förvandlas till blott ett minne, men Ethan Kath har samlat upp spillrorna och byggt om. Nu står i stället Edith Frances för sången i den nya tappningen av det omtalade elektrobandet som är kusligt likt sitt forna jag.
Det hade varit lätt att totalt avfärda denna uppdaterade version. Trots att gruppen började som Kaths soloprojekt var det alltid Glass som var föremålet för publikens dyrkan. Kanadensiskan bjöd in tusentals tonåringar till en värld av soft grunge, där cigaretter och pastellfärger regerade, och blev smått helgonförklarad. När det blev tydligt att uppbrottet inte var ett vänskapligt sådant, tog många just Glass parti trots att ord stod mot ord. Vad som riktigt är sant kommer förmodligen aldrig komma till dagen, men oavsett vad har Kath fått kämpa i uppförsbacke och oviljan gentemot det nya färgar Amnesty (I) till dess nackdel.
Den inledande Femen är i teorin en perfekt introlåt. Den sakrala melodislingan smyger sig inpå, omgärdar och formar albumet som kommer efter. Beatet springer omkring i låten och snavar stundtals till bara för att sedan resa sig upp igen, borsta av, och fortsätta ännu ursinnigare än tidigare. Låten avslöjar mycket om den nya duons sound. Här gås det mycket tillbaka mot gamla verk, samtidigt som deras beroendeframkallande melodier försvunnit någonstans på vägen. Synten känns numera mer slumpmässig och den mörka underton som Glass (uppenbarligen) stod för har blivit hårdare i kanterna. Med Frances försiktiga röst är kontrasterna mellan sången och den stampande musiken större och stämman blir mer lättdrucken. Succén i Crystal Castles tre tidigare verk bestod av hur popmusiken och det totalt anarkistiska tillsammans rymdes i Glass sång. Den mashupen går förlorad på Amnesty (I) – här är det lättare att reda ut ljuden och att kategorisera dem. Melodierna går i samma riktning oavsett hur mycket som lånas från albumen innan och det hela känns alltför ofta platt. Det finns inga singlar lika omedelbart ikoniska som på de två första albumen, utan låtarna känns mest som bleka kopior kopierade från (III).
Fast visst finns det ljusglimtar på albumet. Frail är en sådan – här skymtar rätt sorts aggressivitet fram tillsammans med lätta inslag av house. I sedvanlig anda ömsom viskas och ömsom skriks texten fram och det krävs diverse lyricsidor för att urskilja vad som faktiskt sägs – vilket kanske är lika bra det. Kath tar gärna stolthet i sin lyrik, men den känns ofta för subjektiv och för vag för att kunna nå ut. Frails ”We withhold our blessing / We refuse to calm the fire” kan ses som Crystal Castles långfinger till omvärlden och deras löfte om att fortsätta göra musik på sitt sätt, men det kan också betyda precis vad som helst annat. De olika dimensionerna som säkert finns i texten går förlorade i den tunga musiken runtomkring när lyriken inte får utrymme att andas. Annars är även Char en syntdröm värd att nämnas. Här börjar den nyskapade duon bryta sig loss från Glass skugga och Frances lyckas göra låten till sin egen. På resterande spår är det precis tvärtom. Även om hennes röst är (spöklikt) lik Glass på många sätt känns det, med föregångarens energi färskt i minnet, som att någonting saknas.
Om saknaden är efterkonstruerad på grund av händelserna runtomkring skivan eller om den faktiskt finns där är svårt att avgöra. Oavsett vad kan man ifrågasätta Kaths val att fortsätta som Crystal Castles trots att ena delen av duon gett sig av. Det blir lite olustigt när han fortsätter som vanligt och försöker låta likadant, som att ingenting förändrats, och än mer så när det inte lyckas. Amnesty (I) är ett försök till något nytt och ett återskapande av något gammalt, men i slutändan mest ett bleknande minne av forna glansdagar.