Crystal Castles
Emmaboda, 28/7 – 2017

Det är inför ett feststint Emmaboda som Crystal Castles intar scenen på festivalens näst sista kväll. Klockan har hunnit slå ett, och publiken är i ultimat form för den slags musik som bandet har tillgodosett oss i snart ett decennium. Draperade i en gardin av grön strobelight går de på ackompanjerade av Mozarts dödsrequiem och sedan är elektropunktåget satt i rullning.

Lamporna blixtrar fram Crimewave medan Edith Frances och Ethan Kath för sig som mörkermänniskor dolda i ljusbadet. Klassiker som Not in Love, Baptism och Empathy mixas med ett mindre antal låtar från det senare albumet som Frail. De framställs på precis på samma tidigare sprakande spelningar, men nu är det är något som inte riktigt känns helt rätt.

Emmabodaspelningen är en av de första på svensk mark med den nya bandkonstellationen sedan karaktären Alice Glass i kontrovers lämnade bandet. Edith Frances ger sitt allt för att förmedla samma urballade vibe till konsertbesökarna med exorcismliknande krängningar, mikrofonsladdar som viras varv efter varv kring henne själv och extatiska urspårningar vid publikstängslet. Problemet är att det är lite väl likt spelningarna som de var förr. I stället för att ta det ypperliga tillfället vid medlemsbytet till att förnya Crystal Castles och ta det vidare in i framtiden vill de fortsätta fram på exakt samma tågspår som Glass och Kath plöjde publikmassor med. Glass scenspråk ekar dock tomt genom Frances, vilket i sammanhanget känns lite konstlat när det blir så uppenbart hur likt de ter sig. Glass bolmade cigarett efter cigarett och drack whisky direkt ur flaskan på scen, varefter hon kastade sig ner i publikmassorna. Frances kastar flaska efter flaska med vatten på publiken, över sig själv samt en bukett rosor som hon sedan river i bitar och viftar runt med. Om Glass i sin extas var någon slags epitom av mänsklighet framställer sig Frances snarare som utomvärldslig, och det är något som är mycket svårare som betraktare att haka på.

Urballningen når inte ända fram, och fastän publiken är med på det mesta och njuter till fullo av de välbekanta beatsen och skorrande syntarna, är spelningen i sig blott en skugga av vad den kunde ha varit. Det är inte lätt att ge Crystal Castles en rättvis chans till nystart när de själva så starkt håller sig kvar i gamla spår.