Crystal Castles
KB 8/3 2013

Redan vid sju är kön lång utanför Kulturbolaget på Bergsgatan i Malmö, på hemsidan står det att bandet går på scen åtta. När vi kommer dit, strax innan åtta, är kön inte längre lång. Den är massiv. Det blåser kallt och den råa vinden gör den långa kön ovälkommet sällskap. Innanför dörrarna är det halvfullt en timme innan kanadensiska Crystal Castles beräknas göra entré. På scenen står en DJ och värmer upp publiken som till stor del samlats, tätt ihop långt framme vid scenen. Förväntningarna är höga och desto mer klockan blir desto mer fylls lokalen som till slut når bristningsgränsen. Mindre sällskap går på led, håller varandra i händerna och trycker på för att komma så nära som möjligt.

Strax efter att klockan slår nio dundrar kalaset igång. Lamporna släcks och de två mörka gestalterna äntrar scenen till tonerna av Plague från senaste albumet. Tyngre låt att börja med är svår att hitta och basen fullkomligt blåser bort oss. Lamporna i baren gungar och det vibrerar långt in i bröstkorgen. Alice Glass rör sig över hela scenen. Ena sekunden skymtas hennes gestalt nere vid kravallstaketet, några sekunder senare klättrar hon på trummorna och vi behöver inte vänta allt för länge på att hon kastar sig ut i publiken, med mikrofonen. Glass står för den där scennärvaron som många artister saknar, speciellt i Sverige och halva nöjet blir att försöka följa med i allt som händer på scenen. Och lätt är det inte i den euforiska ljusshowen, fylld av blixtrande strobelights från första till sista sekund. Hon är rockmyten personifierad och hon gör precis som hon vill. Att det är rökförbud på KB struntar hon blankt i och trots att vakterna frustrerat drar tillbaka henne efter första stagediven, är hon snart tillbaka, surfandes på publikens händer igen. Ethan Kath, iklädd svart skinnjacka vid sina synthar står för den massiva ljudväggen och skapar tillsammans med Glass en scenshow som gör att spelningarna med Crystal Castles blir något alldeles extra.

Det blir aldrig tyst, låtarna smälter in i varandra och den musikaliska upplevelsen blir aldrig den bästa. Men det är inte lönt att ge sig in på att jämföra  hur Crystal Castles låter på skiva och live. Att det mestadels är omöjligt att höra vad Glass sjunger på grund av basen som dränker stör inte märkbart då inramningen är i en klass för sig. Jag ser redan fram emot att se Crystal Castles på Roskilde i sommar och förväntar mig eufori, dans och galenskap på en aldrig tidigare skådad nivå.

Foto: Therese Florian Norgren