Crystal Castles
Roskildefestivalen, 5/7-2013

Förutsättningarna kan egentligen inte vara bättre för Crystal Castles. Tältscenen Arena är precis i rätt storlek och format för kanadensarnas punkiga blipblop-electro; liten nog för att vara intim men ändå stor nog för att ravekänslan ska frodas. Speltiden klockan halv två på natten är dessutom helt perfekt. Bättre förutsättningar går alltså inte att tänka sig, men ändå är det något som saknas hos Crystal Castles (ikväll uppbackade av en föga tillförande livetrummis) när de drar igång Plague. 

Problemet skulle kunna vara att duons signatursound vid tredjegiven (III) från i fjol började kännas uttjatat. Alice Glass fortsatte skrika med orden dränkta i effekter och  Ethan Kath fortsatte producera sina kompromisslösa lofi-electro, men det kändes inte lika aktuellt då som 2010. Live är övergångarna mellan albumen dock sömlösa och största delen av låtmaterialet kommer lyckligtvis från den lysande självbetitlade debuten. Crimewave och Black Panther får enormt gensvar, Doe Deer förvandlar Arena till en enda stor moshpit och när Dead Womb-samplingen i Untrust Us drar igång är det ingen som står stilla. Glass slänger sig omkring som en trasdocka – ena sekunden ute i publiken, andra i förvridna poser framför monitorerna – medan Kath står stadigt bakom syntharna och bevittnar maskineriet köra över allt som står i vägen.

Det är lite svårt att veta varför jag trots allt inte blir överväldigad. Jag har ju sett det förut. Frågan är vad Crystal Castles egentligen kan göra mer med sin liveshow (den adderade trumslagaren tillför ingenting). Ska duon växa som band och stanna kvar i folks medvetande krävs det utveckling åt något håll, annars riskerar de att dö som en fluga. Men när Baptism drar igång blixtrar stroben så intensivt att det framkallar en utomvärldslig, euforisk tripp, och publiken exploderar i manisk glädjedans. Där och då befinner sig Crystal Castles i sitt absoluta esse. Där och då tystar de alla kritiker genom att helt enkelt blåsa skallen av dem.

Foto: Magnus Olsson