Crystal Stilts
Pustervik, 17/11-2013

Då och då återvänder Crystal Stilts till Sverige för att sätta nya rekord i grenen malplacering. En av deras största identitetskriser som band kan antas ha ägt rum 2011 då de spelade på superchillartillställningen Emmabodafestivalen. Drygt två år senare besöker de nu Pustervik med uppgiften att följa upp det oproblematiska garagerockbandet Jacuzzi Boys, som leds av den typen av sångare som förtjust kan introducera en låt genom att ropa ”this is a song about baseball!”. Crystal Stilts genomsyras i stället av apati, kommer från New York, bär förmodligen mest solglasögon för att undvika ögonkontakt (och för att Lou Reed brukade göra det) och när de går på scenen är det som ett av vår tids mest genialt obekväma popband.

Musiken är dragen genom ett filter av allt som någonsin kunnat härledas till The Velvet Underground – alla band inom postpunken, den tidiga indiepopen, noisepopen, C86 och shoegazen vars primära syfte aldrig varit att underhålla. När sångaren Brad Hargett blundar sig igenom låtarna är det som ett fysiskt införlivande av den apatiska sångstil han gjort sig känd för, och precis som på bandets tre album utgör hans diffusa mumlande mest ytterligare ett instrument att bygga massiva ljudväggar av. Keyboardisten Kyle Forester, å sin sida, vaggar leendes fram och tillbaka i sidled på ett djupt obehagligt sätt och lyckas på så sätt bli scenens vinnare i extroverthet. Det skeva scenspråket ramas in av otroliga psykedeliska projektioner som är som tagna ur någon The Horrors-musikvideo och skapar en helhet omöjlig att slita blicken från, lika påtagligt vacker som ful.

På albumet Nature Noir som kom i höst lät Crystal Stilts mer närvarande och organiska än någonsin (herregud, på en låt hade de liksom satt in en stråkslinga), men i liveformat har det här skalats bort till förmån för den bombastiska helhetsbilden. Efter tio år som band är det ändå just det här de gjort sig kända för. När de slog igenom runt 2009 tillsammans med yngre jangle-gitarrakter som Dum Dum Girls, Crocodiles och The Pains of Being Pure at Heart hade de redan spelat i tillräckligt många år för att ha hunnit bygga upp en stor integritet, tydlig identitet och en stor, bra låtkatalog. Den här kvällen spelar de till exempel den gamla b-sidan Sugar Baby, ett litet popunder dolt bakom scenfrånvaro och muller och som kräver en del ansträngning att verkligen ta sig in i. En ansträngning värd att göra, men likväl en ansträngning. ”I definitely don’t like writing the same song twice” berättade gitarristen JB Townsend nyligen i en intervju. Visserligen har bandet redan gjort detta i form av de två spegelbildssinglarna Departure och Converging in the Quiet, men framför allt är detta det repetitiva intryck som kommer att förvirra den oinvigde lyssnaren som ser Crystal Stilts live.

Foto: Alice Hedström