I New Misery har förre detta Smith Westerns-medlemmen Cullen Omori öst ur sig upplevelserna från sitt tidigare band och funderat över vad som följde uppbrottet. Resultatet är en popskiva med vilken Omori försiktigt lämnar sitt avtryck som soloartist.
Med en historia av att ha grundat ett relativt framgångsrikt indieband kan det tänkas att både omvärlden och Omori kände en del press på debutalbumet som Cullen Omori. Dels med de rent tekniska svårigheterna med att numera spela många av instrumenten själv, men också försöket med att hitta sin egen röst i musikvärlden. Det är mer som står på spel och mer att bevisa som soloartist. Från spillrorna ur Smith Westerns bildades hyllade Whitney av bland annat Max Kakacek, medgrundaren av Westerns, och säkerligen vill både Omori och Kakacek visa sig kapabla musiker på egen hand. I en intervju berättar Omori hur han, när han nu lyssnar på Whitney, inser att de båda aldrig hade kunnat komma överens på ytterligare en skiva som Smith Westerns. Efter avslutet gick de skilda vägar och medan Whitney går mot mjuk rock pillar Omori vidare på poppigare ljudbilder.
I samma intervju berättar amerikanen hur han blivit inspirerad av Drakes och Lordes mörkare tongångar och med detta gett New Misery ett lätt drogigt sound. Låtarna är dränkta i instrument som forsar fram medan Omoris sång försvinner ner i ljudmassorna, något som onekligen skapar en beslöjande känsla. Med sig på albumet har han fått hjälp av ett flertal duktiga musiker, däribland James Richardson (MGMT) och Ryan Mattos (Cults) och utförandet är felfritt rakt igenom. De välgjutna melodierna är något som ger New Misery ett aningen unikt sound, det är när de tar över som skivan står ut. Då lyckas Omori fånga den känsla han letade efter.
När de däremot inte gör det blir skivan lite för lätt. Omoris svävande sång behöver något som drar ner den, den behöver mörkare musik som motvikt. I Poison Dart görs detta till perfektion. Ljusa syntslingor drar igång låten och den plinkar på i maklig takt tills ljudbilden hårdnar från fluffiga moln till rå betong. Även Synthetic Romance tar Omori i mer, och dessa två låtar framhäver sig från resten av skivan som är lite för lättsmält. New Miserys avtryck blir inte så djupt som det hade kunnat bli. Med sitt debutalbum har Cullen Omori absolut hittat en egen röst, men kanske att han hade behövt skrika lite mer för att höras.