Cult of Luna
Göteborg, 12/5 – 2016

Det finns något lågmält dystert över våren. Växterna vaknar till liv, glömmer all sin historia och går obarmhärtigt vidare. Livets förgänglighet, som ger både frihet och förlust, stirrar en i vitögat. Särskilt om man har Cult of Luna i öronen. Att före konserten gå genom rosaskimrande körsbärslunder och lyssna på långa, nattsvarta metal-epos kändes märkligt och helt rätt på samma gång.

Samma typ av paradox präglar deras liveshow. Efter att pg.lost bjudit in till sin värld av växelvis omhuldande mörker (Still Alright) och poppiga, nya låtar lämnas scenen åt Umeås finest. Allt vad ljus och värme heter sipprar ner i jorden och kommer aldrig tillbaka. Light Chaser, Owlwood och I: The Weapon går till frontalattack. Gitarrmattorna för tankarna till Sunn O))) och genomborrar allt i sin väg på en helt annan nivå än i studioinspelningarna. Sångaren och gitarristen Johannes Persson mässar med sina konsonantlösa vrål. Hela bandet har en dystopisk framtoning, dolda bakom en extensiv ljusshow, och tillsammans bildar de en bulldozer som kör över oss alla. I sina bästa stunder påminner den totala densiteten om Godspeed You! Black Emperor.

Men hur kul är det att lyssna på en bulldozer som gör exakt samma sak två timmar i sträck? Poängen med mördande tjocka gitarrväggar, som de vanligtvis fungerar hos Cult of Luna, är att de dyker upp då och då för att skaka liv och sätta skräck i en. Nu är massiva ljudväggar istället det enda vi får. Låtarnas inbyggda dynamik prioriteras ned till den grad att de icke-distade partierna blir bortglömda transportsträckor. Helst vill bandet bara komma vidare till nästa femminutersmangel. Märkligt, eftersom det nästan är det enda konserten består av.

När vi efter en evighet äntligen bjuds på den utlovade genomgången av tioårsjubilerande albumet Somewhere Along the Highway ser jag ljuset i tunnels slut. Här finns naturliga andningspauser som Marching to the Heartbeats och And With Her Came The Birds, och de blir också konsertens höjdpunkter. Men så fort de något styvmoderligt avhandlats återgår bandet till more is more-mentaliteten och håller fast vid den kvällen ut.

Det är tydligt att de försöker plantera någon sorts trans hos publiken, men det är inte förrän i avslutande Dark City Dead Man som de lyckas. Under slutminuterna får de mullrande gitarrerna precis den hypnotiska effekt bandet förmodligen sökt hela kvällen. När jag går ut i vårnatten känner jag mig omskakad och uttråkad på samma gång. Därmed är kvällen lyckad som konstprojekt, men inte som konsert.