Det känns avlägset nu, men i bakändan på förra decenniet kunde till ytan anonyma band explodera i popularitet efter bara en skiva. Metakritiken höll sig för det mesta borta från lättänkta thinkpieces samtidigt som det tomma identitetssökandet effektivt satiriserades på (hysteriskt roliga) siten Hipster Runoff. Animal Collective kom 2009 ut med Merriweather Post Pavilion och slängde skiljelinjen mellan dansvänlig pop och experimentell introspektion åt helvete.
Samma år etablerade sig The xx som en av indievärldens giganter med den självbetitlade debutplattan. Vår egen Karin Dreijer släppte musik under Fever Ray, Grizzly Bear kom ut med Veckatimest. Japandroids släppte en samling garagerocklåtar som skulle få taket att lyfta på vilken nedklottrad fritidsgård som helst. Inte konstigt då, att ett så uddlöst och konceptfritt band som Cymbals Eat Guitars lyckades slå sig in på indiescenen med hjälp av 2009 års Why There Are Mountains. En Best New Music-stämpel från Pitchfork och hype-tåget var igång. Släktbanden till tidiga Modest Mouse och 90-talsdepparna Pavement fanns (och finns fortfarande) där, men utöver de faktiska låtarna finns det väldigt lite i Cymbals Eat Guitars som låter sig beskrivas. Det är musik som håller sig långt, långt borta från skivbolagskontor och säljmöten. Inget fel med det, a man’s gotta live och allt det där, men visst fan känns det uppfriskande. Även här, nu, med Pretty Years är känslan den samma som för sju år sen. Några gamla high school-polare har än en gång spelat lite musik ihop och resultatet råkade bli både passionerat och välskrivet.
Det är svårt – och kanske meningslöst – att spåra utveckling eller stilbyten mellan Cymbals Eat Guitars fyra studioalbum. De är så totalt oberoende av varandra att man inte riktigt kan påstå att man känner till bandet ifall man inte hört allihop. På Lenses Alien bar de 90-talsinfluenserna på utsidan och kastade sig huvudstupa ut i emo-genren. Och det något år innan midwest-emon gjort storstilad comeback med The World is a Beautiful Place… i spetsen. Det var ett modigt, om än misslyckat, försök att följa upp debuten. Föregångaren till Pretty Years, LOSE, var istället en majestätiskt finstämd hjärtekrossare med explosiva gitarrutsvävningar och brustna stämband.
Pretty Years innehåller på något sätt alla de där beståndsdelarna – och mer därtill. På tredjesingeln Have a Heart är popslingorna lika välskrivna som vanligt, med ett glättigt (i ordets allra mest positiva bemärkelse!) driv och i Joseph D’Agostinos sång finns en touch av Bruce Springsteenskt väsande. 4th of July, Philadelphia (SANDY) är kanske den tydligaste Bruce-flörten på skivan, även om Bossen på något sätt ligger vilande över de allra flesta låtar.
Lågmälda men hookfyllda Mallwalking drar sig till minnes D’Agostinos emointresse medan spåret dessförrinnan, Beam, är en tydlig representation av motsatsen. Det är Cymbals Eat Guitars punkigaste låt hittills, och trots att det går att kasta minst tre olika genre-etiketter på Pretty Years är skivan förmodligen bandets tydligaste destillering av sina influenser någonsin.
Ifall LOSE var en konfrontation med döden, eller snarare sorgen efter död, så är Pretty Years ett försök till förlikelse med den samma. Textrader som ”My friend Jimmy was sitting next to me / then suddenly he was not” slåss med tafatt men intensivt romantisk kärlek (”my love is a mantra, when I speak it, it weakens / I’ll just squeeze your hand three times”) medan det andra gånger rör sig om direkt historieberättande, om hur ett adrenalinpåslag efter närhet till döden helt plötsligt, åtminstone för en stund, skänkt nytt liv, till livet: ”my depression suddenly lifted / all the adrenaline shocked my nervous system / swore I’d be present and grateful for every second / later the feeling faded / I couldn’t help it”. Intellektuellt kan vi försöka greppa glappet mellan död och liv, men det är inte förrän vi ser, känner, eller hör, som vi låter oss själva förstå. Pretty Years är en av årets mest mogna skivor, förpackat i sprudlande, ogenerat känslostinn powerpop, bara för att några high school-polare råkade spela lite musik ihop. Igen.