DAF
Malmö, 25/11 – 2017

Den brittiska radiolegendaren John Peel utsåg på nittiotalet DAF, Deutsch Amerikanische Freundschaft, till ”the grandfathers of techno”. Det kan tyckas vara en mustig titel men för den som tagit del av DAF:s historia är det inget annat än ett rimligt utlåtande. Sedan 1978 har gruppen, som tre år senare blev duo, agerat pionjärer inom EBM:n, såväl som politiska ikoner i den mån artister kan göra sig hörda genom att vända ut och in på sexualitet, religion och förtryckande strukturer.

Vill man vara lite krass (och det vill vi i det här sammanhanget) skulle man kunna beskriva Gabi Delgado och Robert Görl som två kompletta dårar. I ärlighetens namn är det nog en direkt förutsättning för att kunna gagna den sortens uppmärksamhet och sedermera avtryck som DAF gjort sedan starten. Det är en historia som vittnar om just ren galenskap men i förlängningen en banbrytande självsäkerhet kombinerad med kreativitet – kvittot på att det ena högst troligt kommer hand i hand med det andra.

I kön står syntfundamentalister som blivit vanligt folk och för en kväll plockat fram sina läderrockar. En uppsjö av nitar, kajal och rött mot svart som placerar stråk av publiken närmare metal än techno. Det kan diskuteras i all oändlighet kring vilka som sökt sig till DAF genom åren men av kvällen att döma har folkmassan gemensamt en cementerad samhörighet som grundas i årtionden av hängivelse. Samtidigt slås man av den kladdiga nostalgins rungande frånvaro; det må ha varit nära ett uppbrott tidigare (duon åkte på avskedsturné 2015) men banden mellan Gabi, Rob och människorna som samlats kring deras imperium är uppenbart tidlösa.

Det är lustigt, om än på blodigt allvar att Delgados vresiga röst och Görls trummor kan skapa något så barbringat och renodlat att det i sin styva minimalism blir evigt radikalt – och i samma veva dra åt så många olika håll stilmässigt. Tyskans vassa kanter vecklar ut ett spindelnät av avant-funk och progressiv techno innan själva kärnan ens är presenterad. De lyckas på något sätt hela tiden ligga ett steg före sig själva och tusen steg före publiken trots att även den yngsta generationen elektropunkare kan varenda kvadratcentimeter av Der Mussolini.

När Delgado sätter sig på scenkanten, trycker folks händer och inleder Der Räuber und der Prinz är han genomblöt (en flaska vatten har tömts ovanpå hans huvud mellan varje låt) men, om möjligt, minst lika fylld till brädden med energi som i början. Han gestaltar en urmänsklighet och omänsklighet i ett. Emellertid är det kanske just den ständiga närheten till publiken som ligger till grund för odödligheten. Trots sin Kristusliknande status känns DAF i slutändan allt annat än andliga: de är av kött och blod, och de existerar mitt bland oss.