Random Access Memories är årets mest efterlängtade platta, alla kategorier. Trots oväntade comebacker som att Kevin Shields gav världen en efterlängtad uppföljare till 1991 års Loveless med sitt My Bloody Valentine. Den franska houseduon har dock en lyssnarkrets som sträcker sig långt utanför Pitchforks tiosiffriga skala, inklusive decimaler. Och just nu står hajpvågen i blom.
Inte bara för det faktum att världens mest berömda robotar har återvänt, på gränsen från de döda, men också att de briljerar från första stund. Den välsmorda discoslingan Get Lucky tillsammans med barndomsidolen Nile Rodgers och Pharrell har knockat de allra flesta redan i första ronden. Det repetitiva mönstret, falsettsången och robotrösterna är dömt att lyckas till de här funkiga beatsen. Redan där vittnar Daft Punk om att Random Access Memories är ett album som blickar framåt genom att titta bakåt.
Det är långt ifrån ett nytt koncept, men blir som tydligast när dansmusikens enda instrument i dagens musikklimat är en laptop med ett lysande äpple. Random Access Memories är ett album där dansmusiken återigen inför ”riktiga instrument” och vem gör gitarrslingor bättre än Nile Rodgers? I sammanhanget har jag svårt att föreställa mig någon annan än den forne Chic-medlemmen gunga i takt med Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter stilistiskt bakom ett par glimrande hjälmar.
Det har gått hela åtta år sedan Human After All, en platta som är högst medioker i fransosernas samling, men det är inte konstigt att vi bör belysa hysteri. Redan innan Human After All utgjorde Daft Punk världens största dansakt – nu är de på väg att återvända till den tron de lånat ut till den svenska svennehousen de senaste åren. De senaste veckorna har vi sett uppståndelsen över tonårsidolen Justin Biebers besök och det är egentligen samma sak med Daft Punk. Skillnaden är bara den att nu är det 30-åriga män som fnissar av ren njutning av ett album som kan ställas in i vinylsamlingen.
Under hela sin karriär, cirka 20 år, har de haft ett öga för bortglömda house-, funk- och discostycken. Bara en sådan som sak att monsterhitten Harder, Better, Faster, Stronger bygger på Cola Bottle Baby av Edwin Birdsong talar sitt eget språk. På Random Access Memories hittar vi referenser till Electric Light Orchestras discospår och Michael McDonalds I Keep Forgettin’. Stundtals är det här en nedcabbad tur i 80-talets Los Angeles. Med ena foten innanför Chateau Marmont lyssnandes till melankoliska Within eller Fragments of Times tydliga påminnelse om Fleetwood Mac. Den andra foten är placerad på ett svettigt dansgolv, klibbigt klimat och arenadisco pulserande framför ögonen.
Nile Rodgers, Julian Casablancas, Panda Bear, Chilly Gonzales, Giorgio Moroder, Paul Williams, Pharrell, DJ Falcon och Todd Edwards står alla på listan. Random Access Memories är som ni ser ett stjärnspäckat album, där gästerna blir den extra kryddan. Somliga glänser mer än andra, eminenta fusionen mellan Animal Collectives Merriweather Post Pavillion-rytmik och franskt guld briljerar i popsmaragden Doin’ it right. Precis som funkiga Lose Yourself To Dance eller varför inte tala om Giorgio by Moroders tidlösa beats som inledningsvis backas upp av Giorgio Moroders djupa berättarröst.
På ett album som mäter över 74 minuter placerade på 13 låtar är det trots allt svårt att söka efter enskilda höjdpunkter. Det noggranna handarbetet gör det här albumet fascinerande i sig. Varje lyssning har hittills gett mig helt nya intryck, jag slås bland annat av deras strävan efter perfektion, som de på många håll snuddar vid. Och det är få album som lyckas skapa dansmusik ur så många vinklar utan att tappa både finess och idérikedom, men i avslutande Contact – ett samarbete med DJ Falcon som bygger på The Sherbs We Ride – finns det inte så mycket mer att göra än att höja händerna mot skyn.
Random Access Memories kan komma att förändra dansmusiken precis som debuten Homework. Jag hoppas verkligen det. Världen har alltid varit lite vackrare med två robotar på tronen.
[ur Festivalrykten No. 05]