Blur släppte sitt senaste album för 11 år sedan. Think Tank var till största delen Damon Albarns album – Graham Coxon lämnade gruppen i början av inspelningarna och medverkade enbart på det sista spåret. Till följd av detta var Albarn tvungen att bygga upp låtarna på ett annorlunda, mer avskalat sätt.
Sedan Blur splittrades efter Think Tank har Albarn hunnit med en hel del. Släppt flera album med den oväntade succén Gorillaz, turnérat med ett återförenat Blur, medverkat i supergrupperna The Good, the Bad & the Queen och Rocket Juice and the Moon och släppt flera utgivningar med samarbeten med afrikanska musiker. Men det är först nu han släpper ett riktigt album under sitt eget namn.
Det är en slags pånyttfödelse för honom – men Everyday Robots låter mer som Think Tank än något han släppt sedan dess – eller åtminstone dess mer avskalade delar. Och det är absolut inget problem i sig, då Think Tank i vissa avseenden är Blurs mest intressanta album, men det är ett tecken på att Albarn valt att vandra en säker väg. En väg han visserligen vandrar med stort självförtroende och finess.
På Everyday Robots jobbar Albarn med små medel för att uppnå stora ljudbilder. Även om arrangemangen är småskaliga är produktionen gigantisk. Ett av albumets höjdpunkter är utan tvekan Lonely Press Play som blir effektiv i sin simpelhet, och som trots sin uppmaning om att använda elektronik berör djupt humana känslor. Albumet blir som bäst när Albarn använder den avskalade ljudbilden för att sprida den där speciella melankoliska känslan han med framgång finjusterat under sin karriär. Albumet blir som sämst när han använder den avskalade ljudbilden för att sprida någon slags teknologisk eftertänksamhet, som i Photographs (You Are Taking Now) som känns i slutändan inte känns annat än löjlig i sitt utförande.
När sista spåret Heavy Seas of Love drar igång möts man av Brian Enos numera sällsynt använda röst. Det är ett prestigefyllt samarbete som enbart skulle kunna vara en slags trofé för Albarn, men istället mynnar samarbetet ut i en käftsmäll efter ett nedstämt och avskalat album.
Everyday Robots är bland det jämnaste Albarn någonsin gett ut – men det känns stundtals något inspirationslöst och återanvänt. Men det är kanske rimligt att när Damon Albarn för första gången trycker upp sitt eget namn på skivomslaget så är det på en skiva där han gör vad han gör bäst.