Dan Deacon
Way Out West, 14/8 – 2015

Medan Dan Deacons studioutgivningar mer och mer visar upp en kompositör är hans livespelningar fortfarande lika oskuldsfullt glädjefyllda som hans första skivor. Även om det absolut lättaste sättet att förklara hans spelningar är att säga ”man leker lekar”, är det ändå inte essensen av vad som sker. Snarare är lekarna ett verktyg för att komma åt den där oskuldsfulla lyckan som till sist sprider sig som en leende smittohärd i lokalen.

På Way Out West har han fått en helt perfekt speltid på en perfekt stor scen vid Folkteatern. När han går på strular utrustningen, men det gör bara att Dan Deacon kan utnyttja situationen för att prata och skoja bort det – och sedan vill han att vi tillsammans gör om hans entré och lyckopillret The Crystal Cat går igång. Med sig på scenen har han en trummis, som om möjligt adderar ännu mer energi till den kärnreaktor som precis skapats i publikhavet.

De lekar som hinns med är en danstävling i ringformat och en ”dance battle” mellan två lag där alla ska följa dansledarens rörelser. Innan den sistnämnda leken drar igång säger Dan Deacon att om man inte är nöjd med sin dansledare får man själv ersätta denne. Detta visar sig vara helt avgörande för mitt lag som har lite otur med vår inledande dansledare – men till sist gick vi segrande ur striden.

Men att recensera en sådan här spelning i efterhand blir ungefär lika givande som att recensera en gympalektion. Barnen har ju jättekul när de springer runt och jagar varandra, men det låter något taktlöst om man ska beskriva det i efterhand. För att förstå den samhörighet och kollektiv lycka som uppstår i mötet mellan Dan Deacons musik, scennärvaro och lekar måste man vara där. Det är i princip obeskrivligt.