När Dan Snaith var i sitt indiepopesse som Caribou gjorde han en u-sväng och gick raka vägen in på dansgolvet med 2010-års Swim. På Swim så doppade han fötterna i klubbträsket, den här gången simmar han på riktigt i det. Han simmar faktiskt så djupt att han kände att en ny pseudonym var nödvändig, Daphni.
På Jiaolong jobbar Dan Snaith med de små delarna för att skapa storslagna hantverk, precis som dansmusik ska göra. Det hörs dock att han är relativt ny i spelet. Hans ovana och Swim-ljudbilden gör det till en intressant och ovanlig skiva – trots att det är dansmusik i dess mest välkända form. Ofta är spåren sparsamma och minimala, med ett viktigt undantag. Det inledande spåret Yes I Know står med dess ståtliga Buddy Miles-sampling i kontrast till resten av albumet. Spåret fungerar så bra att det är förvånande att han valde en annan färdriktning för resten av albumet. Men det finns fler spår som sticker ut. Spår två är en remix på vad som tydligen var en monsterhit i Togo: Cos-Ber-Zam – Ne Noya. Light skulle inte vara malplacerat på Four Tets senaste. Ibland missar dock Dan Snaith poängen – inte minst i Springs som i princip enbart är gigantisk trumsolo med trummaskiner. Även Ye Ye, som låter som en b-sida till Swim, känns oinspirerad och platt.
Den avslutande Long är med dess melankoliska melodi och grandiosa uppbyggnad albumets bästa spår. Stilen skiljer sig ganska mycket från resten av albumet, kanske hade den passat bättre på ett Caribou-album?
Dan Snaith brukar prata om sin kärlek för klubbar och hur han älskar när DJ:s spelar musik han inte känner igen men ändå är essentiella för stunden. Det är uppenbart att han hade pulserande dansgolv i bakhuvudet när han skapade Jiaolong, men det är ändå ett album med tillräckligt djup för att ha fler funktioner än så. Men jag hoppas ändå att jag en gång får uppleva Daphni där det var tänkt – på en fullsmockad, svettig och rökfylld klubb.