Danger
Emmabodafestivalen, 26/7 – 2014

Efter tidigare under festivalen ha beskådat flumspelningar som Günther och Basshunter, där den förstnämnde spelade sin hitlåt två gånger och den senare inte ville vara sämre och spelade Boten Anna tre gånger ska det bli ganska skönt att faktiskt se en riktig, ordentlig electrospelning. Inget flum, inga kompromisser, inget larvande om släktingar på scen. Madeon var å ena sidan extremt bra, å andra sidan var det nästan mer pop än faktiskt electro. Ett annat stornamn för året, Pretty Lights, rör sig mer i dubstepens tecken nu för tiden, med maxade drop och allt vad det innebär. Där andra kan vara känsliga för hur branschen ser ut just det året, eller vilken fluga som just nu är inne så har fransmannen Danger har alltid hållit fast vid sina rötter. Det är nattsvart, malande electro.

Speltiden skulle lika gärna vara en låttitel från någon av hans EPs: 02:15. Bakom en flygel med tillhörande mixerbord står han iklädd sin mask med självlysande ögon. Strax bakom blinkar en ganska simpel ljusshow, det är inte speciellt maxat men det är otroligt stämningsfullt. Det finns egentligen ingen publikinteraktion att tala om, där Borgore under sitt sliskiga house/dubstep-set bara minuter tidigare vrålade in i micken i stort sett hela spelningen har Danger en mer timid inställning. Förutom publikens jubel och de nonsensvokaler under 11h30 yttras inte ord under den timmen han befinner sig på scen. Inte för att det behövs, musiken talar för sig själv. Basen känns både i trumhinnorna och magen, och ett fåtal gånger under spelningen sprids rysningarna längs ryggraden. Dansanta 4h30 är ett av de tillfällena, avslutande 11h30 är ett annat. Det finns partier när det inte är så mycket som står ut, men det gör egentligen inte så mycket. Fötterna är trötta och publiken är varken lika stor eller peppad som vid fransosens förra besök här för tre år sedan.

Det är just att Danger vågar göra sin egen grej utan några fjanterier runt omkring som är så fantastiskt befriande. Synthslingorna slingrar sig kring de mörka beatsen i perfekt symbios. Det hela är otroligt enhetligt: ljuset, ljudet och låtvalet. Även de nyare låtarna från i år känns helt gjutna, och visar att fyra år utan släpp inte påverkat inriktningen nämnvärt. Visst hade det jag gärna velat höra 00:01 där han får lite draghjälp av rapparen Vyle, eller varför inte någon av Dangers egna remixer? Det finns ett par att välja bland, där Sebastien Telliers Sexuality tillhör en av favoriterna. Nog för att det varit mäktigt att se, men då handlar det plötsligt lite om publikfrieri igen. Även om en del av mig sörjer att La Rouxs In For the Kill uteblir inser jag att det kanske var lika bra. Då hade det på något sätt inte varit Danger längre.