Detroit. 1960 var staden den rikaste i USA sett till invånarantal. 2013 har Motor City skulder på över 118 miljarder kronor och är satt i konkurs. Människor ger bort sina hus och trafikljus är avstängda för att spara pengar. De allmänna gräsmattorna växer och växer för man inte längre har råd att klippa dem. Samtidigt är våldsnivån den högsta i landet och hela fem gånger högre än genomsnittet. Det är den här staden som har fostrat Danny Brown. Format honom. Scenerna där Breaking Bad gick som allra mörkast och djupast för att porträttera drogmissbrukets baksidor var under en lång period Dannys liv. Han har själv livnärt sig genom att sälja knark. Själv bevittnat människor bli mördade bara meter framför honom.
När de mest hängivna fansen efter XXX vädjar ”we want the old Danny Brown” väljer han att ta dem på orden. Old är inte en kommentar på hans ålder eller om hur hans musik lät. Det är en resa tillbaka till den svåraste perioden i hans liv; med allt vad det innebär.
Danny Browns röst arbetar alltjämt på lågt tonläge under albumets första halva. ”Remember one time, dawg, this fiend owed the boss / put peanut butter on her pussy, let his pits lick it off” är raderna som inleder Torture. I en låt där han redogör för alla hemskheter han gått igenom är det här inget skämt. Som sjuåring såg han en missbrukare bränna läppen av sig när denne skulle tända crackpipan över spisen. Nu tar Danny Xanax och röker på för att överhuvudtaget kunna sova. Drogerna har blivit en del av hans person.
Albumsläppet föregås av den nästintill enorma personkulten kring honom. Alla vill vara Dannys kompis och Danny vill vara kompis med alla. På The Return tar han hip-hop-puristernas parti med texten ”fuck a hipster squeeze a trigger” bara för att i en senare låt rappa om hur han själv är en (”hipster by heart but I can tell you how the streets feel”). På samma sätt försöker han (och lyckas) tilltala hela sin fanbas på albumets två olika sidor. Sida A håller de mörka spåren. Där, på Purity Ring-samarbetet 25 Bucks, rappar han om hur familjen livnärde sig på hans mamma som flätade hår hemma på verandan. ”Arthritis in her fingers, carpal tunnel in her wrists”. Jag föreställer mig att hon hade en annan arbetsbörda än frisörerna här nere på salong Huvudsaken.
London-producenten Paul White har försett plattan med fem låtar (sex om man räknar med ODB vars sample inte fick grönt ljus). Några av dem är de bästa spåren på plattan. Ett är en av de sämsta låtarna jag hört i år. Wonderbread. Konceptuellt är det en perfekt genomförd idé. Den handlar om en ung Danny Brown som ska gå och köpa bröd. Textmässigt är den som en barnvisa – komplett med crackpipor, skottlossning och misshandel. Beatsen reflekterar det här nästan för bra. Det är en repetetiv, lättsam tivolislinga som tär på själen. Tänk ”Hans och Greta i Detroit”.
Utöver nämnda Wonderbread finns det inte många dippar på albumet (förutom ett meningslöst samarbete med Ab-Soul). Övergången till den MDMA-snaskande B-sidan är förvånansvärt smooth och bangers som Dip och Smokin’ and Drinkin’ gör det de ska. Låten Dubstep handlar så klart inte om musikgenren utan målar istället upp en The Wire-esk bild där Danny säljer ”dubs on the steps”. Grime-influenserna lyser igenom extra mycket när London-baserade Scrufizzer tar en gästvers på låten och nästan pissar på Dizzee Rascals flow i samma veva (synd att hans eget material inte håller måttet).
Idag är Danny Brown 32 år. Lika gammal som Detroit-legenden J Dilla var när han dog. Trots löften som ”I’mma die like a rockstar” och idogt knarkande kommer han förmodligen finnas kvar i industrin en lång tid framöver. Han har förstått hur viktigt det är med en image, samtidigt som han sätter sin talang i centrum. ”They’ve got more money, more fans but bar-for-bar, they can’t fuck with me. I want to get hip-hop back to a place where it ain’t a popularity contest,” säger han om rappare som sålt sig till storbolag. När han i en intervju med Pitchfork berättar om intresset från Eminems Shady Records och hur lockande det är att skriva på måste han påminna sig själv: ”That shit ain’t *cool* though.”
Det är smått förbryllande att föreställa sig hur mycket Danny utvecklats och ifrågasatt sig själv de senaste 2-3 åren. Nu tycks han ha lämnat de pingvindoftande kvinnokönen bakom sig och när han häromdagen fick frågan ”would you consider yourself a feminist?” på ett internetforum var hans svar kort men koncist: ”hell yea”. Lyriskt går han djupare än någonsin, utan att för den sakens skull offra underhållningen hans texter alltid stått för. Jag är osäker på om Old faktiskt är ett bättre album än XXX, men nu har han berättat sin historia, och det var en historia som behövde berättas. Om inte för vår skull, så åtminstone för hans egen.