Danny Brown
Stockholm, 1/12 – 2016

Danny Browns senaste alster heter Atrocity Exhibition, en hyllning till Joy Division-låten med samma namn. Det är även till tonerna av Joy Division som han äntrar scenen ett par minuter efter utsatt tid. Även om tidigare nämnda låt inte figurerar på själva albumet så finns dess essens representerat överallt och hela tiden. Brown har berättat för Rolling Stone att han kunde identifiera sig med den smärta som Ian Curtis förmedlar i låten. Samma smärta har han inkorporerat i de skitiga ljudbilderna på albumet, som mer för tankarna till just smutsig postpunk än polerade beats.

Med det sagt är det inte bara grumliga ljudbilder som Brown bjuder på vid spelningen på Debaser Medis. Även studsiga och mer rent producerade spår från föregångaren Old pryder kvällens setlist, och sammantaget blir det en redig blandning beats och influenser i ett enda stort virrvarr. Men behållningen i Browns musik ligger i sättet hur han levererar sina verser. Texterna är en sak, men det är hans leverans som är det som gör honom till en av nutidens mest intressanta rappare. Detta blir övertydligt i ett livesammanhang, och trots att tempot och energin sackar i början så är det inget fel på just själva leveransen. Ibland låter han nästan som en Killer Mike på nedåt-tjack, vilket är oerhört mycket bättre än vad det låter.

Danny Brown väljer att genomföra spelningen helt sonika, utan varken hypeman eller några andra medmusiker än en USB-DJ. Inledningsvis, när tempot inte är på topp, känns det som ett underligt val att inte ha någon som kan lösa av hans till stora delar väldigt idiosynkratiska verser. Ju längre in i spelningen vi kommer känns dock valet mer självklart. Danny Brown väljer att genomföra spelningen och tolka sitt eget material som en helhetsupplevelse, och då behövs det inte en massa kompisar på scen. Helhetstänket bevisas också i och med att Brown håller nere mellansnacket till ett minimum, och väljer hellre att dra igenom stora delar av sin katalog. Den röda tråden finns i textmaterialet – det är inte direkt frikyrklig hiphop som Brown sysslar med och det märks genom hela det framförda materialet. Ordet ”smoking” är nog det som yttras flest gånger i Browns texter, något som skapar en märklig kontrast då ett tiotal personer blir utkastade av vakter just för att försöka röka gräs framför scen.

Helhetsupplevelsen avslutas med att Brown upplyser oss om att det här är Atrocity Exhibition-turnén vi ser, och därefter river av en på tok för kort version av Really Doe. Strax därefter kliver Brown av scen – utan extranummer eller ett större avsked. Det är ett snopet avslut, och när ridåerna åter börjar täcka scenen börjar delar av publiken bua. Nog för att det är kortdraget men det känns samtidigt som en del av helheten. I Danny Browns uppmålade universum finns det inte några vackra avslut med extranummer.