Kanske är det dags att börja tacka för sig? Pet Shop Boys är inte vad de en gång var. De smittsamma melodierna som målade himlavalvet i alla dess färger börjar flagna. Elysium kommer inte ens i närheten av den färgsprakande show eller storslagna glitter och glamour-kick som den här brittiska duon alltid mödat med. Sedan 80-talet har de slipat på sina diamanter för att skapa den perfekta syntpopen, och jag är rädd för att man redan är i hamn, och inte har något mer att hämta. Trots titlar som för tiden tillbaka 20 år är Winner inte någon vinnare den här gången. Bara en avdankad preferens som påminner om deras glans.
Med låtar som Go West och Always On My Mind har de varit med och format världens dansgolv. För att inte tala om It’s A Sin. Men inte den här gången. Inget på Elysium kommer ens i närheten av dagens dansgolv. Det handlar inte om att man inte lyckats acklimatisera sig till rådande klimat. Sedan vi passerat milleniumskiftet är vi mer måna om retrotrender än någonsin. Felet ligger i att Pet Shop Boys gör daterade och intetssägade kopior på sig själva.
Det är nästan smärtsamt att se dessa musikaliska genier i blindo. Så sent som 2009 gjorde de hyllade Did You See Me Coming? Löjligt catchigt och med en refräng att dö för. Och det är delvis det som saknas. Det som annars alltid varit deras signum. Som bortblåst när vi skriver 2012.
Det här kommer dock inte som någon direkt nyhet. Pet Shop Boys har egentligen varit ett sjunkande skepp det senaste decenniet, och nu är man farligt nära att sjunka på allvar. Livbojen stavas Requeim in denim and leopardskin och inledande Leaving. Och det är de som håller oss över ytan.