Daughter
Debaser Strand, 9/11-2013

Daughter har allt det stereotypiska av ett band med all ny hype alldeles färsk i ryggen. De är ödmjuka, storsinta, frågar oss varför vi är och ser dem på en lördagskväll när vi egentligen borde vara ute och klubba. Tackar efter nästan varje låt. Och växer markant musikaliskt för varje dag. Jag såg dem för bara några månader sedan och då var de inte alls på den nivån de är på nu. Och allt detta bara visar på potentialen trion besitter, höjderna deras musik och scennärvaro kan stiga till. Även om Elena Tonras anspråkslösa manér när hon tyst fnittrar efter varje låt, som ett tecken på hur genuint förvånad hon verkar över responsen de får, är fin nu kommer den inte vara det för evigt. Daughter behöver utvecklas i sin självsäkerhet. Tonra sjunger det i Home, “I think I should be a little more confident / in myself / in my skin”. Hon har fattat.

Skillnaden mellan det Daughter jag såg ikväll och det Daughter jag såg på Hultsfred i somras är stor. Först och främst verkar de ha greppat hur de ska föra över den finslipade estetiken i If You Leave till lite stökigare, råare livematerial. De postrockinspirerade gitarrerna som redan var markanta i albumet blir ännu tydligare live, med Igor Haefelis skicklighet som lyser igenom med hans stråkgitarr och mästerligt tillagda reverb. De ljud som är gömda på skiva lyser tydligare igenom live då Winter helt plötsligt blir en explosiv ljudfest, när trummorna i Love förhöjs. Ljudet och alla dess element blir större, mer och tydligare live. Bäst är det när de ger upp med att få det att låta ”fint”, som i Home då de låter sina instrument sprängas i slutet av en alldeles perfekt; utan att vara perfekt rent musikaliskt, uppbyggnad. När Tonras skickliga, oklanderliga röstregister får beblandas med de stora trumljuden Remi Aguilella framkallar. När kaoset och det finslipade möts. Just det är också en stor skillnad mot det Daughter jag såg för några månader sedan, hur de lyckas kombinera de ändå ganska limiterade antalet låtar de har i en passande ljudkurva. När det höga möter det låga, det svaga mot det starka, det vackra mot det djupa.

Jag är allt annat än olyckligt kär just nu men det är någonting med Daughters musik som får mig att känna mig helt extremt hjärtekrossad. När Tonra sjunger ”Did she make your heart beat faster than I could i Love eller My eyes are damp from the words you left / ringing in my head when you broke my chest” i Youth så känns det som att jag nyss blivit lämnad ensam eller nedputtad ner  i ett mörkt hål eller som om någon skurit ut mitt hjärta ur min bröstkorg och låtit den där fiktiva personen som krossat det hoppa på det. Det är kraftfullt och skickligt som artist att lyckas framkalla känslor hos åhöraren som inte ens finns.

Publiken här är inte längre tonåringar. De är 20+; säkert framgångsrika, hipsters, viktiga journalister eller ekonomiassistenter som för länge sedan lagt ungdomen bakom sig. Men jag vill gärna tro att för i alla fall den här knappa timmen slår alla våra hjärtan unisont i den ungdomsångest och ungdomskärlek som låtarna spelades in med.